Makthunden

Socialdemokratiska partiets partisekreterare Mikael Jungner låtsas vara bestört (HS 22.3) över att en tredjedel av befolkningen tror att SDP sitter i regeringen och till och med en över en fjärdedel av SDP:s egna väljare tror detsamma.  Han lovar ändra på inriktningen i sin egen kampanj och tydligare än förr betona Samlingspartiets och Centerns ansvar för den förda regeringspolitiken.

Det är betecknande att uppgifterna om medborgarnas brist på kunskap om de politiska förhållandena kommer som en överraskning för den politiska eliten. En mera realistisk bild har Jungners partikamrat Erkki Tuomioja, kanske beroende på att han nästan programmatiskt intar en kritisk hållning till partiledningen.

Tuomioja säger att man kan diskutera mediernas andel, men påpekar att partierna framför allt borde titta sig själva  i spegeln. Han menar att det är en följd av den snabbköpspolitik, där partierna inför val koncentrerar sig på utspel och specialerbjudanden. Han säger att han har svårt att binda sig vid ”pyttelöften om nya skatteavdrag”, som kan visa sig vara omöjliga att förverkliga då förhållandena ändras så snabbt.  Det sistnämnda utgör en kritik av den egna partiledningen, som lovat återinföra barnavdraget. I stället för detta efterlyser Tuomioja klarare ideologiska linjer av partierna.

Det skulle naturligtvis vara nyttigt för väljarna om partierna skulle presentera klara alternativ, till exempel ett vänster- och ett högeralternativ. Så har konstellationen sällan varit i finländsk politik. Att en så stor del av väljarna inte upptäckt att SDP utgör ett alternativ till den nuvarande regeringen beror kanske ändå främst på SDP:s förflutna, att SDP som regeringsparti knappast företrätt någon väsentligt annan politik än vad de andra stora partierna gjort.

En annan faktor som knappast bidrar till medvetenheten om vilka partier som regerar är att både medierna och partierna framställer valen som huvudsakligen personval. Många väljare intresserar sig bara för om den person de röstat på blir invald, inte så mycket för vilka partier som bildar regering.  Att det gjorts till en ”medborgarplikt” att rösta oberoende av om man vet vad det innebär, verkar i samma riktning.

Det är sunt om Jungner insett att kampanjen mera borde inriktas på regeringspartiernas ansvar för de gångna fyra åren. Valet borde också handla om att utkräva ansvar, inte bara om program för framtiden.