Makthunden

Presidentvalets enda syfte är att få en president vald, inte till exempel att få frågor upp till debatt eller att ett parti skall få ett lyft inför kommande val.

Det är alltid dessa samma argument som går igen, då vissa partier säger sig ställa upp en egen kandidat men ändå mer eller mindre rent ut medger att kandidaten inte har någon chans. Det gäller naturligtvis framför allt små partier.

I alla de tre presidentval som ordnats sedan direktvalet i två omgångar infördes har röstandelen för småpartiernas kandidater i regel varit ca en tredjedel av det egna partiets röstandel i närmast föregående riksdagsval. Det enda undantaget är egentligen Elisabeth Rehn (SFP) både 1994 och 2000. Också Timo Soini hade 2006 en större röstandel än Sannfinländarna 2003, men hans framgång kan tolkas som ett första steg i partiets väg till att bli ett av de fyra stora.

Att en så stor del av väljarna ”sviker” sitt eget parti beror naturligtvis på att de själva kan räkna ut vem som har chanser. De vill påverka slutresultatet hellre än att agera partipolitiskt.

Jag medger att jag hade fel, då jag i samband med övergången till direktval antog att partipolitiken skulle hamna i skymundan i presidentvalet och att nya konstellationer skulle uppstå kring presidentkandidaterna. Av samma anledning trodde jag också att alltflera kandidater i framtiden skulle ställas upp av medborgarorganisationer, som samlar in 20 000 namn för ändamålet. Det har gått precis tvärtom.  I det första valet 1994 ställdes hela fyra kandidater upp genom namninsamling, sex år senare ingen enda och i valet 2006 bara en (Arto Lahti).

En annan svårförklarlig trend är att presuidentkandidaterna utses allt senare. De Gröna är i år det enda undantaget till regeln att kandidaterna nomineras först på hösten några månader före valet.

SDP:s förvaltningschef Risto Salonen var inte särskilt historiemedveten, då han i Hbl 10.8 försökte förklara att det är helt normalt och att man gjorde så också då Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen utsågs.

Nej, så var det inte. Koivisto nominerades på hösten 1981 därför att det först då blev klart att Urho Kekkonen skulle avgå. Andra gången blev Koivisto kandidat vid partikongressen i juni 1987. Ahtisaari valdes vid partikongressen i juni 1993 och Halonen första gången vid partikongressen i maj 1999. Andra gången utsågs hon formellt av partifullmäktige i november 2005, men hon hade tackat ja till kandidatur redan i maj samma år och alla visste därefter att hon skulle kandidera.

Till exempel Svenska folkpartiet valde Henrik Lax vid partidagen i juni 2005. Nu tänker man ordna en extra kongress i höst (med extra utgifter i dessa tider!), fastän kandidaten väl hade kunnat utses vid den ordinarie partidagen i juni.

presidentval