Makthunden

När det går dåligt hör det till att peka ut syndabockar, det är en del av den politiska kampen. Det gäller naturligtvis också den så kallade eurokrisen.

Framför allt inför presidentvalet kan motkandidaterna (Väyrynen och Soini) och journalisterna inte motstå frestelsen att göra euron till huvudfråga, då Paavo Lipponen och Sauli Niinistö är de politiker ”som förde in Finland i EMU”.

Då bör två invändningar göras. För det första har presidenten ingenting att göra med lösningen av eurokrisen. För det andra var det inte Lipponen och Niinistö, som ”förde in Finland i EMU”. I en Hbl-kolumn (10.9) hävdade jag att det egentligen var Esko Ahos (C) regering som förde in Finland i EMU, eftersom Finland genom EU-medlemskapet förband sig att även ansluta sig till EMU dvs euroområdet.

Avgörande var  Centerns beslut vid partikongressen i Jyväskylä i juni 1994, där Aho förklarade att han avgår som ordförande (och statsminister) om partiet intar en negativ ståndpunkt. Om så hade skett skulle medlemskapet inte den gången ha förverkligats.

Det bör dock påpekas att Finland på samma sätt som Sverige hade kunnat se till att EMU-kriterierna inte uppfylldes och att anslutningen till euroområdet inte hade skett redan från början.

Men då jag nu letar efter finländska syndabockar till eurokrisen utgår jag från att det inte är euron i sig det är fel på. Felet ligger i hur projektet förverkligades, framför allt att Grekland togs med på felaktiga grunder och att stabilitets- och tillväxtpakten miste sin funktion som en följd av att de två stora medlemsländerna Tyskland och Frankrike tilläts bryta mot dess bestämmelser utan sanktioner.

Grekland togs med i euroområdet genom ett beslut av Ekofinrådet på stats- och regeringschefsnivå i portugisiska Santa Maria da Feira 19 juni 2000. Enligt protokollet från mötet deltog president Tarja Halonen och finansminister Sauli Niinistö (Saml) i mötet som finländska representanter. Naturligtvis stod också statsminister Paavo Lipponen (SDP) och hela den dåvarande fempartiregeringen bakom beslutet. Jag bevakade Feira-mötet som Hbl-journalist – liksom för övrigt också Centerns partikongress 1994 – men hade då ingen aning om på vilket sätt beslutet drygt tio år senare skulle uppfattas som historiskt.

År 2003 föreslog EU-kommissionen sanktioner mot Tyskland och Frankrike för att de brutit mot stabilitets- och tillväxtpakten genom för stora budgetunderskott. Ekofinrådet dvs EU-ländernas finansministrar gick dock inte med på sanktioner. Finlands finansminister Antti Kalliomäki (SDP) hörde till dem som röstade för att kommissionens förslag skulle godkännas.

Ekofinrådet och toppmötet i mars 2005 ändrade sedan reglerna så att tidsfristerna för korrigering av budgetunderskotten blev mera ”realistiska”. Det här beslutet omfattades också av finansminister Kalliomäki och statsminister Matti Vanhanens (C) regering.

eurokrisen