Makthunden

En del kommentatorer har lagt märke till att presidentkandidaterna i många fall företräder en annan linje än de partier som utsett dem. Det är inte så märkvärdigt. Ett märkligare fenomen är att presidentvalet blivit alltmer partipolitiskt, fastän man vid övergången till direkt folkval 1994 trodde att utvecklingen skulle vara den motsatta.

I 1994 års val ställdes hela fyra kandidater upp efter att 20 000 namnunderskrifter samlats in för var och en av dem. Det skulle bli melodin också i fortsättningen. Partierna skulle inte spela en så dominerande roll som tidigare. Direktvalet motiverades med att man ville undvika de partipolitiska intriger som elektorssystemet medförde.  Men i följande val ställdes bara partikandidater upp. Och för sex år sedan var Ari Lahti den enda kandidaten, som det samlades in namn för. Som bäst pågår en namninsamling för Terttu Savola, som dock också är partiledare: för partiet ”Köyhien asialla” (För de fattigas väl).

Nu ställer alla riksdagspartier upp egna kandidater. Det är första gången sedan direktvalet infördes. Tidigare har så skett bara 1956 och 1982.

En ex-partiledare kommer med största sannolikhet att bli president. Sauli Niinistö (Saml), Paavo Lipponen (SDP), Paavo Väyrynen (C) och Pekka Haavisto (De Gröna) är alla tidigare partiledare. Timo Soini (Sannfi) och Vänsterförbundets sannolika kandidat Paavo Arhinmäki är sittande partiordförande. De enda utan partiledarerfarenhet är Eva Biaudet (SFP) och Sari Essayah (KD).

Så många tidigare eller sittande partiordförande har aldrig förr ställts upp i ett presidentval. Av våra presidenter hade Kyösti Kallio varit agrarförbundets ordförande två decennier innan han blev president. Och J.K. Paasikivi åtog sig motvilligt uppdraget att bli Samlingspartietrs ordförande en kort tid i mitten av 1930-talet, då det gällde att distansera sig från ytterhögerrörelsen IKL.

I allmänhet har sittande eller tidigare partiledare klarat sig dåligt i presidentval. Också här har ett paradigmskifte ägt rum på 2000-talet, då den sittande centerordföranden Esko Aho nådde andra omgången 2000 och Samlingspartiets exledare Sauli Niinistö likaså nådde andra omgången 2006.

Det är paradoxalt att partiernas grepp om presidentposten skärps samtidigt som presidentens politiska makt minskas. Både partierna och medierna upprätthåller myten att varje parti måste ställa upp en egen kandidat för att kunna vara med i debatten. Och speciellt en del ledarskribenter och politiska journalister hävdar att det är partiordförandens skyldighet att ställa upp om man annars inte hittar en lämplig kandidat. Det har bland andra Mari Kiviniemi (C), Paavo Arhinmäki (V) och Päivi Räsänen (KD) fått höra.

partimakt, presidentval