Makthunden

Vänsterförbundets presidentkandidat Paavo Arhinmäki hävdar att han är den enda presidentkandidaten, som är klart mot ett Nato-medlemskap. Då Centerns Paavo Väyrynen säger att han motsätter sig medlemskap menar han alltså enligt Arhinmäki inte vad han säger.

Väyrynen igen hävdar att Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö i själva verket driver Finland in i Nato trots att han inte vågar säga det rent ut.

På den nivån förs alltså den så kallade Natodebatten i Finland.

Jag tror ändå att Arhinmäki har en poäng i fråga om Väyrynen. Riktigt hundraprocentigt skulle jag inte lita på Väyrynens Natomotstånd. 1992 var han som utrikesminister med om att ansöka om EU-medlemskap och deltog då också i kampanjen för att få centerfältet att förhålla sig positivt. Sedan avtalet ingåtts blev han ändå en av de främsta motståndarna till medlemskap.

Den förra centerledda regeringens säkerhetspolitiska redogörelse är det mest Natovänliga dokument någon regering och troligen också något riksdagsparti producerat i Finland. ”Finland agerar aktivt inom unionen för att utveckla den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och deltar fullt ut i drivandet av den.—Finland stöder ett intensivt samarbete mellan Europeiska unionen och Nato.—Det finns också i fortsättningen starka grunder för att överväga ett finskt Natomedlemskap”, heter det i redogörelsen från 2009.

Paavo Väyrynen var minister i den regering, som utarbetade detta dokument. Då han nu försöker förklara det med att Samlingspartiet genomdrev de Natovänliga skrivningarna i den förra regeringen är det en ovanligt svag bortförklaring.

Då Arhinmäki gör sig till den enda egentliga Natomotståndaren bland kandidaterna och han samtidigt tvivlar på sina möjligheter att bli president har han tydligen gett upp slaget om Natomedlemskapet. I den förra riksdagen röstade vänsterförbundet mot en försvagning av presidentens makt bland annat därför att man såg presidenten som det sista hindret för ett Natomedlemskap.

Jag tror inte att det kommande presidentvalet är ett Natoval hur än Väyrynen, Arhinmäki och journalisterna försöker göra det till ett sådant. Då en mer eller mindre varm Natoanhängare nu tydligen enligt Arhinmäki blir president är det ur Vänsterförbundets synvinkel bra att presidenten inte längre är allsmäktig i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nato, presidentens makt, presidentval