Makthunden

Presidenten skall vara en värdeledare. Allra främst skall presidenten vara en opinionsledare, förklarade Svenska folkpartiets presidentkandidat Eva Biaudet i FST5:s kandidatutfrågning i går.

Biaudet använde alltså båda termerna och avsåg uppenbarligen samma sak. Ordet ”värdeledare” är en direkt översättning från finskans ”arvojohtaja”. Jag undrar vad språkvårdarna har att säga om  översättningen. Ordet förekommer knappast i Sverige.

Däremot kan jag acceptera termen ”opinionsledare”. Jag tror att jag först stött på den i någon sociologisk lärobok på 1960-talet. Med opinionsledare avses en person som är speciellt  insatt i ett ämne och som förmedlar nya tankar till människor som är mindre insatta. Det var framför allt den i Österrike födda amerikanska sociologen Paul Lazarsfeld (1901-1976) som utvecklade den här teorin, den så kallade tvåstegshypotesen.

Men blir en person opinionsledare genom att bli vald till president? Knappast. För det skall han/hon ha en auktoritetsställning, som erövrats redan tidigare. En opinionsledare är en person vars ord man lyssnar på oberoende av samhällsposition.

President Tarja Halonen har inte riktigt gillat att presidenten skall vara opinionsledare. Hon har låtit förstå att presidenten också bör ha makt för att kunna fungera som opinionsledare. Det tror jag inte heller på.

En del av Halonens föregångare har visserligen utövat makt genom att enbart uttala en åsikt. Då Urho Kekkonen i ett nyårstal krävde skärpta straff för rattfyllerister skärptes straffen. Och då Mauno Koivisto betecknade ingermanländarna som återflyttare ledde det till att tusentals ingermanländare fick flytta till Finland redan innan någon lag hann ändras.

I de här fallen var det inte fråga om opinionsledarskap. Det var fråga om presidentens reella makt och om tjänstemännens (och politikernas) rädsla för den makten.

opinionsledare, presidentens makt