Makthunden

Helst skulle jag rösta på en presidentkandidat som lovar sitta bara en sexårsperiod. Jag har inte märkt att någon kandidat gett ett sådant löfte och inte heller att någon frågat om det.

Alla såväl kandidater som journalister tycks utgå från att den som väljs sitter tolv år. Därför ändras grundlagen också bara vart tolfte år.

Nästan alla tidigare presidenter har också velat sitta så länge som möjligt, om inte deras mandatperiod har avbrutits av sjukdom (Kallio, Mannerheim, Kekkonen) eller av politiska skäl (Ryti). Det enda egentliga  undantaget är den första presidenten K.J. Ståhlberg (1919-1925), somvägrade ställa upp för en ny period 1925.

Enligt vissa antaganden ville Ståhlberg skapa ett prejudikat att presidenten skulle sitta bara en period. Ståhlberg-biografins författare Yrjö Blomstedt hävdar dock att den egentliga orsaken var att Ståhlberg överhuvudtaget inte hade velat bli president sex år tidigare. Då han sedan ändå ställde upp både 1931 och 1937 var han enligt Blomstedt mycket lättad då han inte valdes.

Den andra presidenten Lauri Kr. Relander (1925-1931) ville fortsätta, men hans eget parti Agrarförbundet vägrade ställa upp honom. P.E. Svinhufvud (1931-1937) var kandidat också 1937 men förlorade mot Kyösti Kallio.

J.K. Paasikivi (1946-1956) valdes första gången av riksdagen och omvaldes 1950. Han var också 1956 som 85-åring beredd att fortsätta men slogs ut i den andra omgången i elektorsförsamlingen.

Urho Kekkonen (1956-1982) återvaldes fyra gånger, en gång genom en undantagslag. Hans efterträdare Mauno Koivisto (1982-1994) skulle ha fått ställa upp för ytterligare en period. Han dröjde ovanligt länge med beskedet att han inte ställer upp. Han var dock moraliskt skyldig att avstå från en tredje period eftersom han själv varit med om att genomdriva den lagändring som begränsar mandatperioderna till två.

Då Martti Ahtisaari (1994-2000) inte ställde upp i 2000 års val lät han förstå att han på det sättet vill bidra till en tradition att presidenten sitter bara en period. I en bok om Ahtisaari, som utkom i höstas, hävdas dock att han hade varit villig att ställa upp för återval, men att det omintetgjordes av socialdemokraternas intriger.