Makthunden

De senaste gallupresultaten inför presidentvalet har skapat en situation, som är idealisk för så kallat taktiskt röstande. Som det nu ser ut är det i första omgången närmast fråga om vem som möter Sauli Niinistö i den andra omgången: Paavo Väyrynen eller Pekka Haavisto.

Med taktiskt röstande (ibland används också ordet strategiskt röstande) i det här valet avses att man inte röstar på den som man anser vara bäst utan på den som är bäst av dem som har chans att nå andra omgången. Och chanserna att nå andra omgången bedöms utgående från gallupundersökningarna.

Det här resonemanget utdöms nu av dem som förlorar på att väljarna beter sig på det sättet. Det gäller i det här fallet anhängarna till de fem övriga kandidaterna. Till exempel en del av Eva Biaudets anhängare hävdar att det i den första omgången också är fråga om en finlandssvensk manifestation. Och av anhängare till Paavo Arhinmäki har jag hört att hans kandidatur bidragit till att höja Vänsterförbundets profil och att man inte får spoliera det genom taktiskt röstande.

Biaudet-anhängarna kanske glömmer att Elisabeth Rehns framgångar 1994 delvis kan förklaras med att människorna följde med galluparna och röstade taktiskt. Väljarna påverkades i synnerhet av en gallup som visade att hon hade större möjligheter än Paavo Väyrynen eller Raimo Ilaskivi att i andra omgången slå Martti Ahtisaari.

En del menar att det är något ojust i taktiskt röstande. Det är inte mindre ojust än att politikerna själva varje dag agerar taktiskt. Så sker till exempel i riksdagsomröstningarna, där regeringen alltid vinner därför att det är viktigare att regeringen inte faller än att ett motbjudande lagförslag röstas ner.

I presidentvalet skulle man komma ifrån taktiskt röstande genom ett annat valsystem, till exempel ett system där väljarna placerar kandidaterna i rangordning.

presidentval