Makthunden

I min hylla hittade jag och läste en bok om Ernesti Hentunen (1885-1951), skriven av historikern Mikko Uola. Boken utkom 1997.

Ernesti Hentunen är nu antagligen helt bortglömd. Han var som populist en föregångare till Veikko Vennamo och Timo Soini. Men hans parti Radikala folkpartiet blev aldrig representerat i riksdagen. Mest känd blev han för sin tidning ”Totuuden torvi”, som avslöjade skandaler och brott begångna av makthavare ungefär i samma anda som Vennamos ”Rosvot kiinni”-kampanjer. Tidningen beslagtogs flera gånger. Men den såldes bra, vilket förklaras av att det då inte fanns någon sensationspress i landet. Egentligen först genom Hymy på 1960-talet gjorde sensationsjournalistiken sin entré.

Hentunens stil var ofta smaklös, liksom Vennamos. Soini är nog snärtigare. På den tiden tog man allvarligare på Hentunens angrepp än man skulle göra idag. Då Hentunen dog 1951 förföll hela 17 ärekränkningsmål.

I slutet av av boken har Mikko Uola en analys av populismen med aktuellt intresse. Han hävdar att utrymmet för populismen i Finland minskat (alltså 1997) därför att missnöjet kanaliserats till det stora parti som för tillfället är i opposition. Det stora oppositionspartiet kan agera som ett protestparti därför att partiprogrammen och ideologierna mist en stor del av sin betydelse. Som exempel nämner han valen 1991 och 1995, då Centern respektive Socialdemokraterna vann jordskredssegrar tack vare en populistisk oppositionspolitik.

Men hur skulle Uola förklara dagens situation? I analyserna av Sannfinländarnas framgångar är en vanlig förklaring ( i motsats till Uolas tes) att de gamla partierna är så lika varandra. De företräder inte längre någon specifik ideologi. Och Socialdemokraterna gick tillbaka trots sin oppositionsställning.

Jag tror dock att förklaringen till populisternas frammarsch ligger i de etablerade partiernas alternativlöshet. Vennamos Landsbygdsparti hade framgång då i stort sett inget annat regeringsalternativ var möjligt än rödmyllan (SDP+Centern). De senaste decennierna har koalitionerna visserligen varierat, men politiken har varit alternativlös.

En annan faktor är att offentligheten (medierna) är alltmer populistisk, vilket också ger populistiska partier grogrund.

populism