Två insändare av emeritusprofessorer fäste jag mig vid förra veckan. I Hbl ((29.2) konstaterade filosofiprofessorn Lars Hertzberg (i ett svar till Paul Lillrank) att det är en vanlig missuppfattning att man skall framföra sina ståndpunkter provokativt på ett sätt som får motparten att te sig enfaldig för att det är ägnat att väcka debatt.
”Om vi utgår från att debatter är till för att vi ska kunna orientera oss inför en sammansatt verklighet, inte bara för att underhålla läsarna, är en dålig debatt i själva verket sämre än ingen debatt alls”, skrev Hertzberg.
I Helsingin Sanomat (3.3) skrev pedagogikprofessorn Kari Uusikylä att ”riksdagens frågetimmar påminner om pubertetskäbbel: man lyssnar och svarar inte utan bara väsnas”.
Jag kommer ihåg att jag då jag någon gång på 1950-talet började följa med politik förvånade mig över att vuxna människor beter sig som barn när de ”debatterar”. Sedan vande jag mig och har förstått att den politiska debatten inte syftar till att vi skall kunna orientera oss i verkligheten. Men jag har stor förståelse för dem som på grund av debattkulturen känner avsmak inför politiken.
Ett typiskt exempel på denna kultur är den pågående debatten om kommunreformen.
Medierna bidrar genom att i sin rapportering favorisera motsättningar, där politikerna kommer med färgstarka uttalanden. Därför får Sannfinländarnas ordförande Timo Soini en sådan enorm publicitet trots magert substansinnehåll. När det är interpellationsdebatt i riksdagen kan man nästan slå vad om att de finska TV-nyheterna börjar med ”Hallitus ja oppositio ottivat rajusti yhteen eduskunnan välikysymyskeskustelussa” (Regeringen och oppositionen drabbade häftigt samman i riksdagens interpellationsdebatt). Inget kunde intressera mindre.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Jag delar de av Nitovuori nämnda professorernas åsikter om den politiska debattkulturen. Med reservationer. De starka korporativistiska inslagen i vårt politiska system mer eller mindre förutsätter att riksdagsmännen, under de televiserade frågetimmarna och interpellationsdebatterna, vänder sig direkt till de egna väljarna med ett budskap som de egna väljarna förväntar sig att få höra.
Här erbjuds väljarna i alla fall någonting om politikens vardag. Man kan nämligen inte vänta sig, att väljarna skall bekanta sig med alla de betänkande som ansluter sig till beredningen av de olika lagarna. Inte ens riksdagsmännen klarar av den uppgiften. Jag har förstått att bevakningen av beredningen av en särskild lag delegeras till någon i gruppen med säte i det utskott som har den ifrågavarande lagen på sin lott. Den berörda riksdagsmannen håller sedan de övriga i gruppen á jour med ärendets behandling. Vilket i sin tur ger de övriga möjligheter att intressera sig för sina egna frågor och för frågor av s.k. allmänt intresse.
Jag delar helt Nitovuoris förvåning över mediernas politiska rubriksättning. Redan på kvällen efter interpellationsdebatten om kommunreformen berättade tv-nyheterna för folket att oppositionen knockade (tyrmäsi) regeringen i frågan. Och då hade ingen omröstning ännu genomförts. Detta berättar för mig att den politiska bevakningen utvecklats till ett slags mediashow där uttryckligen journalisterna – inte politiken – befinner sig i focus.
Om vi vill kritisera debattkulturen i riksdagen, så skall vi kritisera detaljbehandlingen av lagarna i plenum. I talarstolen står en riksdagsman och läser högt ur ett papper inför en handfull beredskapsmän från de övriga partierna. En sådan debattkultur borde i grundlag förbjudas.
Jag tror det var Lenin som uppfattade parlamentet som ett forum för den politiska propagandan. Det var före det han tog död på det ryska parlamentet. Jag har lagt märke till, att det finns de som uppfattar Hbl:s kolumner som ett forum för strävandena att hålla den reaktionära politiska surdegen på gott humör. I ett fritt land som Finland skall detta givetvis vara möjligt.
Förlåt ett sent svar, Herbert. Så är det som du skriver. Det som jag skrev om är en moraliserande kritik av rådande förhållanden.