Om Sannfinländarna nästa vecka utser Juha Eerola till ny ordförande för riksdagens förvaltningsutskott – samma andas barn som Jussi Halla-aho – kommer han med största sannolikhet att accepteras av de övriga riksdagsgrupperna. I hans fall kan man ändå inte – såvitt jag vet – hänvisa till domar för hets mot folkgrupp eller brott mot trosfriden eller till visat förakt för domstolens beslut.
Formellt har de övriga grupperna möjlighet att stoppa Eerola. Men om de skulle göra det skulle det innebära en omvälvning i riksdagens praxis. Ordförandena skulle bli föremål för politisk bedömning av alla grupper. Hittills har grupperna suveränt utsett utskottsordförande sedan ordförandeposterna först fördelats på basis av gruppernas storlek.
De Grönas förslag om att utskottsordförandena utses i hela riksdagens plenum verkar i samma riktning. I förlängningen kunde det leda till att regeringspartierna lägger beslag på alla ordförandeposter. Det vore kanske inte så dumt. Det är praxis i många andra länders parlament.
I samband med bråket kring Halla-aho har man plötsligt upptäckt att en tredelning av makten utgör demokratins fundament. Det har inte tidigare varit ett centralt inslag i den politiska debatten.
Filosofen Montesquieus indelning i den verkställande, lagstiftande och dömande makten, som skall kontrollera och balansera varandra, beskriver nog inte riktigt vårt system. Vår grundlag utgår från att ”statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen”. Regeringen skall åtnjuta riksdagens förtroende och de högsta domarna utnämns av presidenten på förslag av statsrådet, alltså den verkställande maktens centrala organ.
Att domarna utnämns av politiska organ har kanske inte lett till en politisering av domarkåren hos oss, men i till exempel Förenta staterna, som anses vara en modell för maktens tredelning, är utnämningarna till Högsta domstolen ofta föremål för politiska strider.
Även om man i viss mån kan tala om maktens tredelning också hos oss och domstolarnas oberoende är en viktig princip betyder det inte att inte domstolarnas beslut får kritiseras. En annan sak är att Halla-ahos inställning till domstolsbeslut gör honom olämplig som utskottsordförande. Och hans hets mot folkgrupp gör honom särskilt olämplig som förvaltningsutskottets ordförande. I det avseendet innebär ett val av Eerola att man går ur askan i elden.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
En text av samma ordalydelse men med finnar (eller finländare) i stället för somalier hade tidigare publicerats i Kaleva och anmälts till OPN. Den föranledde en kommentar av typen att skrivelsen kan betraktas som en personlig uppfattning av skribenten och inte fakta och ledde inte till fler åtgärder.
Statsåklagaren Illman blandade sig inte i.
Anmäldes skrivelsen till fel instans, borde den ha gått direkt till polisen?
Halla-aho hade dessutom förtydligat texten vari framgår att han inte anser att omdömet gäller alla somalier.
Representanter för minoriteter bör inte ha större rättsskydd som offerför samma typ av brott.
Samma slags text men med udden riktad mot en etnisk grupp: i det ena fallet en axelryckning av OPN, i det andra fällande dom i Högsta domstolen.
Gåtfulla är logikens vägar….
Jag skrev i min förra kommentar att texterna är av samma ordalydelse, det stämmer ju inte helt, ordvalet lite annorlunda, men gemensamt är ändå de nedsättande tillmälen som Kalevas skribent och Halla-aho i sin blogg använder om två olika etniska grupper.
I Kalevas fall bemöter OPM texten närmast med en axelryckning medan i det andra fallet Högsta domstolen dömer för hets mot folkgrupp.
Är verkligen texterna så avgörande olika varandra?
I synnerhet med beaktande av att Halla-ahos text relaterar till Kalevas.
Är saken den att Halla-ahos text finns ute på internet och möjligen underställts retroaktivt en nyligen i finländsk lag införd EU bestämmelse om yttrandefrihet på internet?
Halla-ahos text var dock publicerad redan år 2008 medan EU bestämmelse om yttrandefrihet på internet först alldeles nyligen införts i finländsk lag såvitt jag vet.
En för övrigt synnerligen dubiös EU lag.
Det är också en enorm skillnad mellan ex. nationalsocialisten Julius Streichers hetsande mot judarna i sin tidning och Halla-ahos utsagor om somalier i sin blogg.
En fällande dom i Halla-ahos fall kan ses som att det gått inflation i begreppet hets mot folkgrupp, urholkat begreppet så det inte längre har någon väl avvägd betydelse.
Eftersom tydligen Halla-aho skrivit sin text som lockbete för statsåklagare Illman är det ganska ofrånkomligt att kunna tänka sig att statsåklagare Illman sett texten som en provkation mot honom personligen.
Det är visserligen inte han utan ledamöterna i Högsta domstolen som utfärdat domen men det är väl rätt sannolikt att här kan finnas kopplingar (om än inte nödvändigtvis).
En garvad journalist som Bjarne Nitovuori kunde förväntas mer problematisera själva domen.
Positivt är ändå att Nitovuori anser att Halla-aho bör ha rätt att kritisera sin dom.
Alltför många journalister och andra tycks ta för givet att ett legitimt beslut av Högsta domstolen inte får dess mer ifrågasättas (man kan i alla fall få det intrycket).