Makthunden

Det kan inte ha varit många vanliga finländare som för exakt 95 år sedan upptäckte att Finland blivit självständigt. Det fanns ingen radio eller tv på den tiden och till exempel Hufvudstadsbladet kvitterade frågan med en liten notis på insidan. I notisen konstaterades inte att Finland nu förklarat sig självständigt utan bara att lantdagen godkänt en deklaration av senaten i ärendet.

Var beslutet ens lagligt? Egentligen borde det ha  krävt lagstiftning i grundlagsordning dvs  fem sjättedels majoritet för att behandlas brådskande. Deklarationen godkändes med rösterna 100-88. Socialdemokraterna röstade emot, inte för att de var emot självständigheten utan för att de ville ha förhandlingar med den ryska bolsjevikregeringen.

I samband med strävandena att göra Finland till monarki efter inbördeskriget hävdades det att 1772 års svenska regeringsform fortfarande var i kraft. Juridiskt sett var Finland därför en monarki och självständighetsförklaringen uttalande om att landet skulle vara en republik var därmed olagligt. Om den ståndpunkten hade blivit gällande var också hela självständighetsförklaringen olaglig.

Finlands historia visar att lagarna alltid i kritiska skeden kunnat tolkas så att de tjänat den politiska ändamålsenligheten. Ett annat exempel är beslutet om Finlands EU-anslutning 1994.

En del grundlagsexperter ansåg då att det var en så grundläggande förändring att det inte borde ha räckt med den inskränkta grundlagsordning som då tillämpades dvs att anslutningen kunde godkännas med två tredjedels majoritet i en enda riksdag. Det borde ha skett genom en ändring av den dåvarande regeringsformen dvs av två riksdagar eller genom att ärendet hade förklarats brådskande med fem sjättedels majoritet. Det hade i så fall medfört att Finland inte hade kunnat gå med redan i början av år 1995. Den politiska  ändamålsenligheten dikterade beslutsordningen.

EU-medlemskap, självständighet