Makthunden

I många andra länder hade ministern i ett motsvarande fall redan avgått och det förvånar mig att minister Heidi Hautala (Grön) ännu inte dragit några slutsatser.

Matti Aura (Saml), trafikminister i Paavo Lipponens första regering, borde tjäna som modell. Han meddelade i januari 1999 om sin avgång innan någon ens kommit på tanken att han borde avgå. Han tog det politiska ansvaret för Sonera-direktören Pekka Vennamos aktieaffärer. Han ställde sedan inte ens upp i riksdagsvalet några månader senare.

I de fall de senaste årtiondena, då en minister mer eller mindre tvingats avgå, har de berörda ofta lyckats bli återvalda i riksdagen. Kauko Juhantalo (C) tvingades som handels- och industriminister avgå 1992 på grund av sina egna företags ekonomiska problem. Först senare blev hans koppling av de egna skulderna med statsstödet till Tampella känd och för det dömdes han i riksrätten 1993 samt kastades sedan ut ur riksdagen. I följande riksdagsval valdes han dock på nytt in i riksdagen. Han föll ut 1999, återvaldes 2003 och föll ut igen 2007.

Arja Alho (SDP) tvingades avgå som minister i Lipponens första regering 1997 på grund av sin roll i fallet Sundqvist. Hon föll därefter ur riksdagen 1999 men återvaldes 2003 och föll ut igen 2007. Suvi Lindén (Saml) avgick som kulturminister i Lipponens andra regering 2002 då hon beviljat statsstöd för en golfklubb där hon själv var medlem. Hon blev återvald i de två följande riksdagsvalen och fick till och med återkomma som minister i Matti Vanhanens andra regering och Mari Kiviniemis regering. I senaste riksdagsval föll hon ut, ovanligt nog som sittande minister.

Slutsatsen av de tidigare fallen är att Heidi Hautala har goda chanser att återkomma. Hennes personliga problem är kanske att hon inte är riksdagsledamot och hon kan inte heller återgå till Europaparlamentet förrän tidigast vid EU-valet i maj nästa år.

korruption, ministeravgångar