Makthunden

Varför uppfattas det i Finland som en katastrof för en minister att tvingas avgå? Om det sker vid rätt tidpunkt och med stil kunde avgången snarare vara en merit.

Jag vet inte om Heidi Hautalas avgång kommer att räknas som en merit. Hennes rykte skadas av att hennes glömska inte är riktigt trovärdig (det ser ut som ett försök att undfly ansvaret) samt av uppgifterna om att hennes avdelningschef Pekka Timonen hotat sparka Arctia Shippings VD.

Jag känner till bara ett fall i Finlands närhistoria där en ministers avgång bidrog till att förbättra hans rykte. Det gäller dåvarande trafikministern Matti Auras (Saml) avgång 1999 på grund av Sonerachefen Pekka Vennamos aktieaffärer, som Aura själv inte hade någon andel i. Aura vägrade dock utnyttja detta politiskt, eftersom han lämnade politiken (riksdagen) kort därefter.

Nästan lika stilfull var kulturminister Suvi Lindéns (Saml) avgång 2002 sedan hon beviljat statsstöd till en golfklubb där hon själv var medlem. Men till skillnad från Aura hade hon själv begått ett fel.

I de flesta andra fall (till exempel Kauko Juhantalo, Arja Alho, Anneli Jäätteenmäki, Ilkka Kanerva) lät de berörda ministrarna processen pågå alltför länge innan de själva insåg att spelet var förlorat.

Hautala har också klandrats för att hon utövat politisk styrning. Det borde vara en självklarhet att en politiker utövar politisk styrning av den förvaltning hen är chef för. I samband med fallet med de utvisningshotade far- och mormödrarna för några år sedan märkte jag att man till Finland importerat begreppet ministerstyre från Sverige. Det skulle sålunda ha varit ministerstyre och därmed förbjudet om dåvarande migrationsministern (Astrid Thors, SFP) hade ingripit i Migrationsverkets handläggning av ärendet. I Sverige finns ett uttryckligt förbud mot ministerstyre, men i Finlands lagstiftning har jag inte sett något motsvarande.

Det är klart att en minister inte kan ingripa i en pågående rätssprocess, som handläggs av domstolar. Men Migrationsverket är inte någon domstol utan ett ämbetrsverk som underlyder Inrikesministeriet. Till Thors försvar bör anföras att hon faktiskt gjorde ett försök att ändra lagen men hon fick inte de stora regeringspartierna med sig.

Jag skulle dock inte räkna dåvarande försvarsministern Stefan Wallins (SFP) politiska styrning av en arbetsgrupps beredning av kasärnnedläggningar för några år sedan som berättigad. Sakkunnigberedningen bör hållas isär från den politiska beredningen. I det här fallet presenterades arbetsgruppens rapport som en neutral sakkunnigberedning och först senare framkom att den blivit föremål för politisk styrning.

ministeravgångar, politisk styrning