Makthunden

Det är sist och slutligen rätt ovanligt att en sittande partiordförande utmanas. Och ännu ovanligare är det att utmanaren vinner.

I ett så kallat stort parti har utmanaren vunnit senast 1980 då Paavo Väyrynen besegrade Johannes Virolainen i Centerpartiet. De Gröna har gjort det nästan till en tradition att den sittande ordföranden tvingas gå mot sin välja. Det hände 1997 då Satu Hassi slog ut Tuija Brax, 2005 då Osmo Soininvaara tvingades gå och ersattes med Tarja Cronberg samt 2011 då Ville Niinistö utmanade Anni Sinnemäki och vann.

I SDP utmanade Erkki Tuomioja Paavo Lipponen 2002 men förlorade. Likaså förlorade Paavo Lipponen och Risto Kuisma då de ställde upp mot Pertti Paasio 1990. Föregående gång ställdes en motkandidat upp mot den sittande SDP-ordföranden 1960, då utmanaren Rafael Paasio förlorade mot Väinö Tanner.

Regeln är alltså att en partiordförande sitter tills hen avgår frivilligt. Att en motkandidat ställs upp är alltid ett misstroendevotum, hur man än bortförklarar det. Det gäller särskilt den aktuella kampen inom SDP, där Jutta Urpilainens motkandidat Antti Rinne uttryckligen motiverat sin kandidatur med svagheter i partiets regeringspolitik.

partiledare, SDP