Ordföranden för Samlingspartiets riksdagsgrupp Arto Satonen föreslår att en parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts för att trygga budgetmedlen för polisen, den allmänna säkerheten och rättsväsendet under de kommande valperioderna (Helsingin Sanomat 4.10).
Med en parlamentarisk arbetsgrupp avses en grupp bestående av representanter för alla riksdagsgrupper, både regeringspartierna och oppositionen. Syftet med en sådan grupp skulle vara att alla skall enas om en viss nivå på budgetutgifterna under en längre period oberoende av regeringens sammansättning. Bara för några dagar sedan föreslog en parlamentarisk arbetsgrupp en ökning i försvarsanslagen.
Försvaret och den inre säkerheten skulle alltså ha en särställning. Deras anslag skulle tryggas eller till och med höjas oberoende av att man annars tvingas göra nedskärningar. På en direkt fråga av HS om den saken svarar Satonen att detta (den inre säkerheten) är en kärnfråga för staten, ”det är inte en likadan sparåtgärd som någon annan fråga, där är den grundläggande skillnaden”.
Vad som är kärnfrågor för staten är en politisk fråga. För Samlingspartiet och Sannfinländarna är polisen kanske en kärnfråga i högre grad än till exempel skolan eller bekämpningen av fattigdomen men troligen inte för så många andra partier.
Det finns en annan betänklig sida i tillsättandet av parlamentariska arbetsgrupper eller kommittéer. Genom dem försöker man binda riksdagens händer vid de ofta enhälliga förslag som de presenterar. Efter det är också medborgardebatten överflödig eftersom besluten redan är fattade. Tidigare bereddes ärendena vanligen i kommittéer bestående av tjänstemän och andra experter. Därefter var det medborgarnas och politikernas sak att ta ställning. Det var en mycket mer demokratisk metod.
Anskaffningar till ”försvaret” är egentligen det mest kontroversiella som politikerna kan syssla med. Men paradoxalt nog blir uppslutningen kring ”försvarsanslag” alltid större än i allt annat.
Det handlar om trollformeln ”ett trovärdigt försvar” som upprepas av alla – utan att någon enda av de statliga beslutsfattarna har en strategi bakom mantrat. ”Trovärdigt”? För vem? ”Försvar”? Mot vad?
Hur? Nu, eller kanske senare?
Jag tycker jag aldrig uppfattat en strategisk tanke. Däremot är jag säker på att vapensystem är en lönsam business – också där de inte erbjuder något strategiskt plus.
Det är helt otroligt. De övriga partierna låter Samlingspartiet ostört utforma valagendan med hjälp av ständigt nya enskilda frågor samtidigt som de övriga grubblar på sina omständiga totala valprogram. Då de övriga sedan kommer ut med sina program, har en betydande del av väljarna redan tillägnat sig Samlingspartiets enskilda frågor.