Makthunden

Helsingin Sanomat levererade en briljant idé angående Sote-reformen (som egentligen borde heta Sohä-reformen på svenska) häromdagen (8.12): ”Statens järnhårda finansieringsgrepp väcker frågan vad vårdområdena längre behövs till som mellaninstans om all serviceproduktion ligger på 19 samkommuners ansvar och också finansieringsmakten flyttas bort från regionerna.”

Och förre stadsdirektören Marcus Henricsson kommenterade i Facebook tidningens åsikt så här: ”Om kommunernas roll endast är att finansiera en verksamhet de inte kan påverka, varför ska de pengarna överhuvudtaget gå via kommunerna? Vore det inte redigare och effektivare att göra social- och hälsovården till en statlig uppgift helt och hållet?”

Helsingin Sanomats och Henricssons åsikter är värda diskussion. Om beslutsfattandet (och finansieringen) ändå skall ske på regional nivå så borde det ske i landskapen, vilkas beslutande organ skulle väljas i allmänna val. Däremot är det svårare att acceptera den reform som alla åtta riksdagspartier nu deklarerar att de är eniga om, med dess samkommuner ovanpå varandra där pengarna inte följer med ansvaret.

En annan aktuell reform gäller den så kallade metropolförvaltningen i huvudstadsregionen, varom ett betänkande avgavs för några dagar sedan. Offentligheten kring förslaget drunknade i självständighetsdagsyran. Jag fäste mig vid en detalj som i medierna inte förklarats närmare, nämligen förslaget om så kallade hemstäder. Om jag tolkade kartorna rätt skulle min hemstadsdel Nordsjö med snart närmare 40 000 invånare vara en sådan. Detta skulle jag vilja veta mera om. Nu blev huvudsaken att Esbos ledning sin vana trogen torpederar alla förslag som kan äventyra dess ”självständighet” redan innan förslagen presenteras. Det var ju ingen nyhet.

metropolförvaltning, social- och hälsovård