Är det rätt av journalisterna att spekulera i vilka kandidater som har chans att komma in i riksdagen och därmed påverka väljarnas beteende? Under min tid skrev vi ganska frejdigt om vem som hotar att falla ut och vem som har chans att komma in.
Nu har jag kommit på andra tankar. Många väljare – också jag själv ibland – röstar taktiskt dvs inte på den man helst vill se invald om man tror att kandidaten ändå kommer in eller inte har någon chans. Då journalisterna säger vem som har chans och vem som inte har det kan det i vissa fall styra väljarnas beteende. Men journalisterna har inte någon större sakkunskap än andra för en sådan bedömning.
Inför ett val skrev jag att en samlingspartistisk riksdagsledamot i Egentliga Finland hotar att falla ut. Han kom sedan till mig i riksdagen och skällde ut mig och påstod att en del av hans väljare nu tror att det inte lönar sig att rösta på honom för att han ändå inte blir invald. Jag vet inte hur många samlingspartianhängare i Egentliga Finland som läste Hbl, men kandidaten i fråga blev återvald.
En gång skrev jag också om en österbottnisk SFP:are att han kanske faller ut. Han var av samma åsikt men hoppades att min tippning skulle mobilisera hans anhängare. Han föll dock ut.
Helt tagna ur luften var våra spekulationer inte. Utom vår egen sakkunskap anlitade vi sittande riksdagsledamöter från valkretsen (som naturligtvis uttalade sig utgående från sina egna intressen) samt partiernas kretsombudsmän och liknande. Inför valet 1995 ringde jag till tidningen Ilkkas dåvarande chefredaktör Kari Hokkanen, som var aktiv också i Centerns ledning, och frågade om hans bedömning av chanserna för Centerns kandidater i Vasa valkrets. Jag kastade då fram namnet Mari Kiviniemi, eftersom jag hört henne vid Centerns möten och ansåg att hon var ett framtidsnamn.
”Nej, inte har hon någon chans”, sade Hokkanen. Men jag höll fast vid min ståndpunkt och mycket riktigt blev hon invald första gången då och senare för en kort tid både partiledare och statsminister. Jag förstod att Hokkanen försökte manipulera mig. Han var hårt mot EU-medlemskapet då och Kiviniemi hörde till de få sydösterbottniska centerpolitikerna som stödde medlemskapet.
3 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Det är klart att det är rätt av de politiska journalisterna att spekulera i vilka kandidater som har en chans att komma in i riksdagen. En spekulation av en insatt journalist innehåller alltid information som en lika insatt väljare har behållning av. Däremot är jag inte alls så övertygad om, att de som ger mer eller mindre f-n i politiken, påverkas i nämnvärd grad av spekulationerna. Snacket med gumman där hemma torde vara viktigare.
Jag kan i skrivande stund inte hänvisa till något empiriskt, men jag befarar att de politiska journalisternas spekulationer trots allt är ett spel för gallerierna. Och det taktiska röstandet närmast en övning för den personliga själsfriden.
Det hör till partiapparaternas intresse att redan långt före valet vidta åtgärder för att trygga invalet av de ”rätta” kandidaterna och de ”rätta” åsikterna. Det är nödvändigtvis inte enskilda personer, utan olika tongivande intressen inom partiet, som här står för det jag kallar apparaten. Nitovuoris fallet Kiviniemi, som ur lokal synvinkel blev en grundlig miss, berättar vad det kan vara fråga om.
Jag har förstått, att också Ralf Fribergs första inval i riksdagen 1970, kom som något av en överraskning för den socialdemokratiska partiledningen. Då det på Arbetarförbundets valvaka stod klart att Friberg blivit invald, sökte han sig till partibyråns valvaka för att där mötas av en mycket nedstämd partistyrelse. Folkfrontspartierna hade fått kring öronen.
Då dåvarande partiordföranden Paasio, enligt legenden, fick syn på journalistkollegan, pekade han och muttrade surt: ”Tuokin tuli valituksi”. Jag har aldrig kollat om legenden motsvarar verkligheten.
SFP i Helsingfors utgör i och för sig ett alldeles utmärkt exempel på nomineringsprocessen. Fortfarande kan jag höra Lilla Teaterns ”för inval av Ehrnrooth, Gestrin och Melin” klinga i mina öron. Numera, då SFP i Helsingfors endast klarar av ett mandat i riksdagen, har partiets tongivande intressen svårigheter att i valrörelsen dölja vem de vill se invald. Ifall de överhuvud vill dölja det. Väljarna – både de svenska, finska, tvåspråkiga och de invandrade språkgrupperna med rösträtt – bör ju känna till hur man röstar rätt.
Här ställs alltså apparatens intressen mot väljarnas intressen och de gäller för riksdagsmännen att tackla intressekonflikten så att apparatens intressen inte tar skada. Det förvånar inte alls, att väljarna uppfattar politikerna som ett löftesbrytande slaterpack. Visst är det fråga om ett demokratiskt personval, men inte om ett vilket demokratiskt personval som helst.
Värst är det för dem, vars inval apparaten tryggat men som gu vet av vilken anledning inte förmått ”sköta” sin uppgift såsom apparaten önskat. Vi kommer ihåg bildsvepet i televisionen där Lipponen, utan att stanna, går förbi Alhos stolrygg i plenisalen och uppmanar henne kortfattat att kämpa. (Sic transit …).
Täällä Satakunnassa on hieman vaikeata äänestää läpimenijää vihreissä, kun vihreistä ei kukaan pääse eduskuntaan. Sitkeästi vaan äänestämme. Anne Bland meni jo toiseen vaalipiiriin ehdokkaaksi tämän takia.
Det är säkert som du säger, Herbert, att de politiska journalisternas spekulationerna inte har så stort inflytande, eftersom de insatta gör bedömningarna själva och de mindre insatta ger fan i dem. Vad det taktiska röstandet beträffar har jag ibland förfallit till den synden men det har inte haft någon avgörande betydelse för valresultatet.
Olli: olisikohan niin, että vihreät saisivat läpi jonkun ehdokkaan Satakunnassakin, jos kaikki vihreitä sympatisoivat todella äänestäisivät heitä? Nyt kaikki eivät äänestä vihreitä, koska eivät usko läpimenoon.