Vad tänkte president Sauli Niinistö på då han genast skyndade sig att stöda kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers förslag om en gemensam armé för EU? En av Junckers motiveringar var att EU genom en egen armé skulle visa Ryssland att man menar allvar med försvaret av de europeiska värdena.
Niinistö har på sistone alltmer intagit rollen som ledare av Finlands utrikespolitik. Är det alltså Finlands linje att främja ett projekt som uttryckligen riktar sig mot Ryssland? Med tanke på Junckers motivering är general Gustav Hägglunds kommentar i dagens Hbl om att Ryssland skulle välkomna en EU-armé (för att den skulle minska USA:s inflytande i Europa) inte av denna världen.
Nu ser det ut som om den högsta utrikespolitiska ledningen skulle ha tre olika linjer: presidenten vill ha en EU-armé, statsminister Alexander Stubb (Saml) vill ha Finland med i Nato och utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) avvisar båda. Så ser det alltså ut. I verkligheten avviker Niinistös linje knappast från Stubbs. Stubb skrev redan 2003 att EU:s gemensamma försvar innebär säkerhetsgarantier, som i praktiken förverkligas genom Nato.
Niinistö hävdar i en intervju i Helsingin Sanomat (10.3) att EU inte i tillräcklig mån funderat på vad man skall göra om dess territorium kränks. Åtminstone 22 av de 28 medlemsländerna vet svaret: Natos säkerhetsgarantier. Det är svårt att tänka sig att dessa skulle gå med på något parallellt försvarssystem. De övriga har också haft möjlighet att ansluta sig till Nato men valt att stå utanför.
Europeiska unionens Lissabonfördrag innehåller för övrigt en passus om en gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik, ”som kan leda till ett gemensamt försvar”. Det fanns redan i Maastrichtfördraget som Finland förband sig till redan vid anslutningen för 20 år sedan och som en majoritet av Finlands folk godkände i en folkomröstning. Junckers förslag skall väl förstås som en påminnelse om att detta faktiskt är i kraft trots att få vill veta av det.
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.