Makthunden

Åtminstone Helsingin Sanomat och Turun Sanomat anser i sina kommentarer till Markku Uuspaavalniemis avhopp från centern att det är betänkligt att en riksdagsledamot hoppar av från ett parti till ett annat. Det är ett bedrägeri mot väljarna, låter TS förstå.

Kanske det. Jag har någon gång ansett att en riksdagsledamot som hoppar av från sitt parti borde lämna riksdagen. Vid närmare eftertanke skulle det inte vara en bra lösning. Enskilda riksdagsledamöter skall också kunna hota med att hoppa av samt också förverkliga hotet för att inte  partiernas ledning skall få alltför stor makt.

Paragraf 29 i grundlagen ålägger varje riksdagsledamot ”att i sitt uppdrag handla som rätt och sanning bjuder. Ledamoten skall därvid iaktta grundlagen och är inte bunden av andra bestämmelser”. Det har länge varit uppenbart att centern enligt Uuspaavalniemi inte bedriver en politik, som överensstämmer med vad som är rätt och sanning. Han kan mycket väl hävda att det hade varit ett större bedrägeri mot väljarna att stöda centern vad som än händer.

Vi har en blandning av personval och partival med tyngdpunkten på det sistnämnda. Den som säger sig rösta bara på person röstar i själva verket också på ett parti, oberoende av om han/hon vill det eller inte. Politiken bygger dock på partier. Det parlamentariska systemet skulle inte fungera om en regering inte skulle kunna lita på stödet från regeringspartiernas ledamöter, fastän alla inte är av samma åsikt i enskilda frågor. En politiker, som kan sitt yrke, förmår hantera en sådan situation utan att tappa sin identitet.

Jag vet inte vilken roll Uuspaavalniemi haft i centerns riksdagsgrupp. Intrycket är att han där betraktats som en udda figur med konstiga idéer. Man har låtit honom hållas så länge hans idéer inte fått större spridning i gruppen.

Det finns många andra exempel på enskilda riksdagsledamöter som förlorat förtroendet för sitt eget partis ledning och vägrat följa dess direktiv. Jag tänker till exempel på Eeva Kuuskoski (C) och Jörn Donner (SFP) under Aho-regeringens tid, Heikki Rinne (SDP) under Holkeri-regeringen eller Esa Lahtela (SDP) och Marjaana Koskinen (SDP) under Lipponens regeringar. Ingen av dessa hoppade dock av, men inom sina grupper hade de knappast något inflytande. Jag menar alltså att deras politiska yrkeskunskap var bristfällig.