Makthunden

Regeringsbildningen kommer i vår kanske inte att följa den modell som varit praxis de senaste 28 åren, antar alltfler kommentatorer, senast Unto Hämäläinen i en kolumn i Helsingin Sanomat (28.11). Han hänvisar bland annat till talman Sauli Niinistös (Saml)  tanke om en regering med de tre så kallade stora och till riksdagsledamoten Antti Kalliomäkis (SDP) förslag om att SDP vid en valseger borde bilda regering med Vänsterförbundet, Sannfinländarna, De Gröna och SFP.

Jag tror att en regerng med de tre stora blir aktuell bara i en mycket exceptionell situation, till exempel om Spanien har kollapsat eller håller på att göra det vid tidpunkten för regeringsbildningen.

Hämäläinens utgångspunkt är att vi sedan 1983 haft regeringar som suttit hela valperioden och att den eran kanske håller på att ta slut, emedan alla tre stora ser ut att förlora valet och två av de tre stora inte längre tillsammans har majoritet.

Det har plötsligt blivit ett stort problem att de två stora regeringspartierna kanske inte har majoritet. Den första som hänvisade till det problemet som ett argument för en regering med de tre stora var riksdagsledamoten Hannes Manninen (C). Men under den 28-årsperiod som Hämäläinen betecknar som en ”lång period av stabilitet” har de två stora regeringspartierna saknat den majoriteten under hela tre regeringar: Kalevi Sorsas 1983-1987, Esko Ahos 1991-1995 och Paavo Lipponens 1999-2003. Det har inte varit något problem att bilda majoritetsregeringar. I alla regeringar under de 28 åren har mindre partier ingått.

Det kan vara ovanligt att alla tre stora partier förlorar. Men det är inget exceptionellt att förlorare är med i regeringen, till och med som regeringsbildare: till exempel Paavo Lipponen (SDP) 1999 eller Matti Vanhanen (C) 2007. Vi måste gå så långt tillbaka som 1970 för att hitta ett val där alla tre stora förlorade, nämligen SDP, Centerpartiet och Folkdemokraterna. Trots valnederlaget bildade dessa tre regering efter ett kort mellanspel med Teuvo Auras tjänstemannaregering. Just i det valet blev Samlingspartiet för övrigt ett av de stora, som därefter drygt ett decennium var fyra till antalet.

Enligt Hämäläinen är det också möjligt att det största partiets ordförande inte blir statsminister utan oppositionsledare. Den regeln torde dock ännu gälla att det största partiets ordförande först får försöka bilda regering. Det brukar han/hon lyckas med i vår politiska kultur, där alla i princip vill med i regeringen, nästan oberoende av dess sammansättning. En avvikelse från detta vore verkligen exceptionellt.