Sannfinländarnas gallupframgångar har gett upphov till spekulationer: Timo Soini blir statsminister om partiet är störst, Sannfinländarna blir säkert regeringsparti, tre av de fyra stora måste ingå i nästa regering.
Inget av det här behöver stämma. Det är kanske inte ens sannolikt.
Ta statsministerfrågan. En allmän uppfattning tycks vara att det största partiets ordförande blir statsminister. En del tror till och med att det står i grundlagen. Paragraf 61 i grundlagen redogör för hur regeringen bildas. ”Riksdagen väljer statsministern, som republikens president därefter utnämner till uppdraget”, heter det och därefter redogörs för proceduren. Före valet skall riksdagsgrupperna diskutera regeringsprogrammet och regeringens sammansättning, varefter presidenten efter att ha hört talmannen meddelar vem man i förhandlingarna kommit fram till.
Hur förhandlingarna skall föras, till exempel vem som leder dem, säger grundlagen inget om. Riksdagsgruppernas ordförande kom 5.3.2003, alltså strax före det årets riksdagsval, överens om en rekommendation för hur man skulle gå till väga. En person som utses av den största riksdagsgruppen sammankallar efter riksmötets öppnande de övriga gruppernas representanter till en överläggning, där man kommer överens om vem som skall leda sonderingsskedet av regeringsförhandlingarna, sägs i rekommendationen. Om två eller flera riksdagsgrupper har lika många medlemmar är röstetalet i riksdagsvalet avgörande.
Det står alltså inte heller där att den blivande statsministern kommer från det största partiet. Rekommendationen skall ändå tolkas så att det största partiet har förtur dvs får försöka först. Om Sannfinländarna blir störst får Timo Soini göra det första försöket. Om han lyckas är en annan sak.
I Finland där alla i princip kan regera med alla har det efter Kekkonen-eran varit praxis att den som får chansen också bildar regering. Om det blir Soini kan det hända att praxisen ändras. Det är möjligt att Soini går med på vad som helst bara för att få bli statsminister. Visserligen gör en del av de andra partierna sitt bästa för att få Sannfinländarna att framstå som något annat än Sverigedemokraterna eller motsvarande partier i andra länder. I Europa räknas de dock till samma kategori. De övriga partierna måste beakta vilken signal det skulle sända att ha en sådan statsminister. Finland skulle plötsligt höra till samma parialänder som Silvio Berlusconis Italien och snart också Viktor Orbáns Ungern.
Inte heller är det en nödvändighet att Sannfinländarna blir regeringsparti, fastän de skulle få 20 procent av rösterna. Vi har nästan alltid minst ett så kallat stort parti i opposition. Partierna kunde redan nu deklarera att de inte kommer att sitta i samma regering som Sannfinländarna. Själv skulle jag gärna skriva på en adress att jag röstar bara på ett parti som inte regerar med Sannfinländarna.
En regering med tre stora (hur man nu definierar ”stor” om inget parti överskrider 20 procentsgränsen) är inte heller nödvändigt. Sannfinländarna och ett annat ”stort” parti kan mycket väl vara i opposition och det är ändå möjligt att bilda en majoritetsregering.
Varför kunde inte de nuvarande regeringspartierna deklarera att de gärna fortsätter tillsammans? De har goda chanser att nå majoritet trots att Centern och Samlingspartiet sannolikt tappar mandat. Det skulle göra alternativen klarare. Det skulle fokusera debatten mera på vad regeringen gjort eller inte gjort, och inte bara på valprogrammen. En mening med riksdagsval är att utkräva ansvar för vad som gjorts under den gångna perioden.
4 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Tja, Katainen sa senast idag i TV att statsministern kommer från största partiet…
Kan ju inte påstå jag vill se Sannf. i regeringen, men det är möjligtvis det minst onda. För då måste de plötsligt göra något också, inte bara gnälla.
Då Katainen säger att det är ”självklart” att det största partiet får statsministerposten så har han fel. För att Soini skall bli statsminister behöver han stöd av en majoritet i riksdagen. Det räcker inte enbart med Sannfinländarnas och Samlingspartiets röster.
Det behöver inte vara så att ett populistiskt parti av typen Sannfinländarna måste tas med i regeringen för att dess popularitet skall minska. Det visar erfarenheterna från andra europeiska länder. Också i Finland har vi erfarenhet. Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet hade två storhetsperioder: i början av 1970-talet och i mitten av 1980-talet. Båda slutade med en brant nedgång. I det första fallet genom inre splittring utan regeringsengagemang, i det andra genom regeringsengagemang som ledde till inre splittring.
Katainen försöker bara elda upp sina egna då han finner det självklart att det största partiet tar hand om statsministerposten. Det kallas för valarbete. Och sedan skall vi komma ihåg att de ”fyra stora” fortfarande befinner sig inom felmarginalen. Det är med andra ord valet som avgör, framför allt då felmarginalen hos oss kan innebära flere eller färre antal mandat beroende på partiet i fråga.
Det där deklarationen om att ”vägra samarbeta” lyckades inte i Sverige och den lyckas nog inte hos oss heller. Observera att såväl Landsbygdspartiet förr och Sannfinländarna nu företräder det verkliga proletariet i vårt land. Räcker det inte med att vi redan ställt de fattiga på knä. Skall vi nu också lägga dem på rygg såhär inför valet?
Jag medger att det är orealistikst att i vår politiska kultur vänta sig att något parti på förhand skulle utesluta något annat parti i regeringen, liksom att något parti skulle säga vem de vill regera med. Ändå vore det nyttig information för väljarna. Säkert tvingas jag rösta på ett parti som inte tar avstånd från Sannfinländarna.
Jag vet inte om Sannfinländarna mer än något annat parti företräder det verkliga proletariatet. Oberoende därav gör jag en skillnad mellan vilken kategori största delen av Sannfinländarnas anhängare tillhör och vems intressen deras politik tjänar. Jag hoppas att fattigdomen och inkomstklyftorna blir valets huvudtema men jag har ännu inte upptäckt om Sannfinländarnas linje leder till att fattigdomen och inkomstklyftorna minskar. Dessutom: jag vill inte på något sätt hävda att Sannfinländarna är fascister eller något åt det hållet, men var det inte så att Hitlers nationalsocialister fick ett starkt stöd bland de arbetslösa? Det som gör Sannfinländarna så motbjudande är framför allt deras nationalism, främlingsfientlighet, antisvenskhet osv.
Och jämförelsen med Sverigedemokraterna haltar något. I Sverige vägrade de övriga partierna att i valkampanjen uppträda tillsammans med Sverigedemokraterna och de släpptes inte ens fram i tv-debatterna. Vår diskussion gäller om Sannfinländarna kan tas med i en regering och det är en helt annan sak.