Makthunden

”SFP meddelade på tisdagen att Eva Biaudet, 50, är partiets presidentkandidat”, inleder Helsingin Sanomat i dag sin nyhetsgrej om lanseringen av Biaudet. Det är en exakt beskrivning av vad som skedde.

Det var tydligen också den bild SFP-ledningen ville ge, även om det formella beslutet fattas först i oktober. Om man hade hållit fast vid de demokratiska formerna hade det varit mer klädsamt om partiledningen i det här skedet hållit sig utanför och låtit Elisabeth Rehn sköta det hela.

Nästan på samma sätt lanserades Pekka Haavisto som De Grönas kandidat redan i fjol, fastän det officiella beslutet fattades först i juni i år.

Redan nu vet vi alltså att Sauli Niinistö är Samlingspartiets, Paavo Lipponen SDP:s, Pekka Haavisto De Grönas och Eva Biaudet SFP:s kandidat. Att SDP ännu ordnar en medlemsomröstning är bara en formalitet för att ge Lipponens kandidatur ”legitimitet”, som  någon sagt. Gäller inte det argumentet också de övriga kandidaterna?

Som det nu ser ut ordnar bara SDP och eventuellt Centern ”primärval” om presidentkandidaten. Då direkt folkval av presidenten infördes var tanken att ”folket” också skulle ges större möjligheter att påverka kandidatnomineringen genom primärval. Alla tre dåvarande stora partier ordnade sådana omröstningar.

Det skulle vara mönstret också i framtiden. Så blev det inte riktigt. Samlingspartiet, som var först ut med tanken i början 1990-talet har inte ordnat primärval sedan 1993. 

Inför 2000 års val ordnade SDP och Centern primärval. Men till skillnad från sex år innan fick bara partimedlemmar delta i SDP:s omröstning. Och inom Centern blev en omröstning nödvändig då Paavo Väyrynen envisades med att ställa upp mot Esko Aho trots obefintliga chanser, vilket Aho och den övriga partiledningen uppfattade som irriterande. (Nu är partiledningen irriterad över att man kanske blir tvungen att utse Paavo Väyrynen utan primärval).

För sex år sedan hade de stora partierna återgått till ordningen. Bara lilla SFP ordnade primärval.

presidentval