Må så vara att Socialdemokraternas ordförande Jutta Urpilainen har blivit mera självsäker och trovärdig (Hbl 26.5). Men ett fel begår hon upprepade gånger. Hon slår fast knäckfrågor (på finska ”kynnyskysymys”, vars ordagranna översättning ”tröskelfråga” utdöms av språkvårdarna), som hon sedan blir tvungen att uppge.
Före riksdagsvalet för drygt ett år sedan var hennes knäckfrågor bland annat att mervärdesskatten inte får skärpas och att den lägsta lagstadgade pensionsåldern inte får höjas. I den förstnämnda frågan fick hon ge sig då budgetramarna fastslogs i vintras. I fråga om pensionsåldern sker en höjning förr eller senare, kanske under nästa riksdagsperiod.
Nu säger hon ”ett mycket klart nej” till en tvångssammanslagning av kommuner. Också den knäckfrågan tvingas hon uppge om hon menar allvar med att det behövs en omfattande kommunreform.
Av någon anledning har frågan om tvång eller ej blivit huvudfrågan både i mediernas rapportering och i oppositionens propaganda. Om man i alla händelser utesluter tvång gynnar det framför allt kommunernas nuvarande ledande förtroendemän och tjänstemän, inte nödvändigtvis kommuninvånarna. Medborgarperspektivet saknas nästan helt i debatten om kommunreformen.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Moder soligs knäckfrågor passar på sätt och vis in i den politiska tiden; ord utan egentlig mening. Jag har ofta förvånat mig över journalisterna ständiga krav på konkreta politiska förslag (konkretia) då de leder de politiska debatterna eller intervjuar politikerna.
Det första en vald riksdagsman eller fullmäktigeledamot tvingas göra, då hon eller han (hen) träder in i maktens salar, är att slänga alla konkreta krav i vaktmästarens papperskorg. I de salar de folkvalda i Finland beträder gäller enbart kompromisser.
Det vore ärligare om samhällspolitikens aktörer skulle betona målsättningarna. Inte knäckfrågorna eller de konkreta förslagen. De finns till för den personliga själsfriden.
Du har rätt. Politikerna borde presentera bara målsättningar,inte absoluta krav som det inte går att kompromissa om. Ett problem är dock att journalisterna ofta uppfattar målsättningar som vallöften och då de inte uppfylls har politikerna gjort sig skyldiga till löftesbrott. Om man till exempel säger sig eftersträva en halvering av arbetslösheten blir det ett löftesbrott om så inte sker.