En sann historia från 1970-talet och dess så kallade finlandisering.
Utrikesministeriets dåvarande statssekreterare Matti Tuovinens dagböcker från den tiden har getts ut redigerade av Juhani Suomi (”Salaisuuksien vartija”. 2012). 22.11.1977 har Tuovinen skrivit följande i sin dagbok (min översättning):
”FNB hade i misstag från tullstyrelsen fått papper, som gäller försäljningen av tullfria cigarretter vid atomkraftverksarbetsplatsens kantin i Lovisa till ryska arbetare, som sedan sålt cigarretter vidare till finländare. Dessutom fanns i de papper som FNB fått en rapport om att den sovjetiska ambassadens skattefria bilar i årtionden överlåtits till Samfundet Finland-Sovjetunionen.
Jag fick FNB att avstå från att förmedla saken vidare. Utrikesminister Korhonen talade med republikens president, som inte ansåg att ärendet var särskilt dramatiskt. Vi kom överens om att protokollavdelningen gör upp ett PM, där det föreslås att Utrikesministeriet gör en anmärkning hos sovjetiska ambassaden om cigarrettförsäljningen och kräver att försäljningen upphör. Sedan förs ärendet till regeringens utrikesutskott.”
Den FNB-journalist som fått tag på dessa papper var jag. Men det var inget misstag. Jag tillhörde då FNB:s så kallade verkredaktion, som bland annat sökte nyheter genom att följa med inkommande och utgående post vid ministerier och olika ämbetsverk. Till mitt ansvarsområde hörde bland annat Jord- och skogsbruksministeriet.
Då också Forststyrelsen lydde under Jord- och skogsbruksministeriet besökte jag det ämbetsverket ungefär en gång i veckan. Också Tullstyrelsen ville bli föremål för samma granskning och då de fanns i samma hus som Forststyrelsen, Kalevahuset vid Skillnadsgatan 2, föll det på min lott att samtidigt besöka dem.
Jag hittade papperen vid ett sådant besök och tog en kopia av dem. Eftersom jag insåg att det var en känslig fråga gick jag och visade papperen till FNB:s dåvarande redaktionschef Esko Muinonen. Han tog papperen och sade att han skulle utreda frågan.
Snart kom han till mig och sade att han talat med Tuovinen, som vädjat att vi inte skulle göra något åt saken. Om jag inte minns fel skulle FNB belönas i någon form, om vi avstod.
Snart fick jag också ett samtal från Tullstyrelsen, som ville att jag inte längre skulle visa mig där, ”du vet nog varför”.
Nästan ett år senare, i november 1977, avslöjade Ilta-Sanomat innehållet i det PM som gällde Samfundet Finland-Sovjetunionens användning av sovjetiska ambassadens bilar, vilket också framgår av Tuovinens dagboksanteckning 11.11.1977. Då menade Muinonen att också vi nu var fria att skriva om saken och undrade om jag ville göra det. I det skedet var jag ovillig, varför Muinonen själv skrev en FNB-notis.
Det var inte enda gången jag stötte på fenomenet finlandisering (=anpassning till Sovjetunionens intressen) i mitt arbete som verkredaktör. På Jord- och skogsbruksministeriet hittade jag en gång på 1970-talet en utredning, som gällde sovjetiska fiskefartygs olovliga fiske på finländskt område. Tauno V. Mäki, överdirektör vid ministeriets avdelning för fiske och jakt vägrade ge mig dokumentet med motiveringen att ”det rör vår östra granne”.
5 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Tog alltså FNB mot en muta (belöning) från utrikesministeriet 1976 för att inte publicera eller avstod man frivilligt från att publicera?
FNB svek sitt journalistiska ansvar då, inget att vara stolt över.
Först sedan Ilta-Sanomat ett år senare publicerade hade FNB mod att göra samma sak.
Verkligen svagt av en nyhetsbyrå att så lätt falla undan för påtryckningar.
Bjarne Nitovuori beskriver ju en tid då undfallenheten var regel och det absurda normalt. Apropå diplomatbilarna. Hade själv en kväll nångong på sjuttitalet fått ett ringbud och kollade telefonnumret. Enligt namnupplysningen tillhörde numret Sovjetambassaden. Blev nog sedan lite förvånad när det var en god bekant och arbetskamrat, folkdemokraternas svenska sekreterare, som svarade. Dfff och Fkp hade mig veterligen inga diplomatbilar till förfogande såsom ”Samfundet”, men det fanns tydligen andra dolda praktiska arrangemang. Eftersom jag på den tiden ännu hade något kvar av den politiska självbevarelsedriften, frågade jag aldrig vare sig samtalsparten eller någon annan, hur det kom sig att en finländsk funktionär hemma hos sig hade en sovjetisk tjänstetelefon…
Jag har ett svagt minne av de där begagnade skrällena som funktionärerna anlitade för transport av Samfundets foto- och övriga utställningar i bygderna. Jag uppfattade bilarna som direkt livsfarliga för trafiken och var mäkta förvånad att de över huvud klarade besiktningen. Jag kom dock aldrig att kolla vems bilar det egentligen var.
På Samfundet förde man förstås aldrig någon egentlig diskussion om bilarna, då de helt enkelt uppfattades som Samfundets. Obekväma frågor om finlandisering besvarades på den tiden med antisovjetismens kännspaka sneda leende med tillhörande axelryckning.
P.S. Jag är inte alls så övertygad om att ”anpassa” är den riktiga synonymen för ”finlandisering”. Depressionen i början av 1990-talet visade dock att det fanns en större inhemsk intrig bakom det hela.
Jag skulle gärna höra mera om den ”större inhemska intrigen”. Jag tycker ordet ”finlandisering” egentligen är för fånigt, därför föeslog jag ett annat uttryck. Kanske undfallenhetspolitik säger mera om vad det var fråga om.
Jag redogjorde för en episod, som i och för sig följde ett allmänt mönster på den tiden. Jag har inget behov av att ställa min gamla arbetsgivare vid skampålen.
Undfallenhetspolitik är ett bra begrepp. Det sätter kalla krigets och avspänningsepokens ”finlandisering” in i ett större historiskt sammanhang, med starkare eller svagare paralleller såväl till autonomin som det postsovjetiska Finland.
Har tidigare, vilket Eero Silvasti sedan vidareutvecklat, påpekat den från början felaktiga finska översättningen av tyskans Finnlandisierung. Med begreppet ansågs ju ursprungligen den påtryckning som subjektet Sovjetunionen utövade i förhållande till objektet Finland, och även försökte tillämpa på vissa genuint västeuropeiska länder. Därför borde ordet ursprungligen ha översatts med det transitiva ”suomettAminen”.
När tyskarna däremot beskrev det lilla objektets egna aktiva anpassning, talades det om ”Selbst-Finnlandisierung”, självfinlandisering, och här hade den korrekta finska motsvarigheten faktiskt varit det tidigare ibruktagna ”suomettUminen”. Det ”itsesuomettuminen” som sedan också förekom, var tårta på tårta.
Jämfört med allt annat är denna språkförbistring förstås en bagatell. Ett rejält problem är däremot, att gamla ryggmärgsreaktioner alltför ofta går att känna igen i dagens säkerhetspolitiska debatt. Stickord: Nato.