Makthunden

Varför har socialdemokraternas partiordförandeval på 2000-talet varit så problematiska? var temat för en debatt på Arbetarrörelsens bibliotek i Helsingfors i går. Utgångspunkten var två nyutkomna böcker: Kari Arvolas ”Herraduunari” och Heikki Saaris bok om Eero Heinäluoma.

Ett uttryck för SDP:s partiledarproblem är att ordförandeperioderna under 2000-talet blivit så korta jämfört med Rafael Paasios, Kalevi Sorsas och Paavo Lipponens tolv år, lät diskussionens ordförande Risto Kolanen förstå. I själva verket är det bara Eero Heinäluomas period som blev ovanligt kort (tre år). Ännu vet vi inte hur länge Jutta Urpilainen kommer att sitta.

Ännu mera problematiska var SDP:s ordförandeval för två decennier sedan, då Pertti Paasio ledde partiet bara drygt fyra år och Ulf Sundqvist ca ett och ett halvt år.

Heikki Saari tog upp en annan problematik, det som han kallade ungdomsillusionen (nuoruusharha) och som framför allt medierna upprätthåller. Numera duger inte en person som fyllt 40 år till ordförande. Och det är kanske Jyrki Katainens och  Jutta Urpilainens och därmed också den nuvarande regeringens problem: avsaknaden av livserfarenhet.

Att Juha Sipilä som 51-åring för ett år sedan valdes till Centerns ordförande var en avvikelse från trenden. Av de övriga nu sittande ledarna för riksdagspartierna har alla utom Kristdemokraternas Päivi Räsänen valts första gången då de varit under 40 år. Och Urpilainen, Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki, De Grönas Ville Niinistö och SFP:s Carl Haglund är fortfarande under 40 år.

De kan omöjligt sitta kvar till pensionsåldern dvs över 20 år till. En del ser också detta som ett problem. Hur hitta en reträttpost, då politiska utnämningar inte längre är lika accepterade som förr? Kanske man kunde återgå till seden att en tidigare ordförande mycket väl kunde sitta kvar i riksdagen som man/kvinna i ledet.

Tidigare skulle en avgående partiordförande lämna politiken (till exempel de senaste 30 årens SFP-ordförande före Wallin, Esko Aho, Matti Vanhanen osv), låta sig inväljas i EU-parlamentet (Anneli Jäätteenmäki, Ville Itälä) eller bli minst riksdagens talman (Ilkka Suominen, Paavo Lipponen, Sauli Niinistö). Att stanna kvar som vanlig riksdagsledamot var under deras värdighet.

En kulturändring är kanske på väg. Redan nu finns det någon ex-partiledare i nästan varje riksdagsgrupp: Pertti Salolainen i Samlingspartiet, Eero Heinäluoma i SDP, Mari Kiviniemi i Centern, Martti Korhonen i Vänsterförbundet, Pekka Haavisto, Tuija Brax och Osmo Soininvaara i De Gröna samt Stefan Wallin i SFP. I den föregående riksdagen var antalet expartiledare ännu större.

partiledare, SDP