Har någon märkt att det i Finland skulle ha förekommit någon demonstration mot president Obamas planer att angripa Syrien? Inte jag i varje fall.
Kontrasten är stor då man jämför läget för drygt tio år sedan, då George W. Bush planerade sin attack mot Irak. Den 15 februari 2003 – redan före angreppet – ordnades en av de största demonstrationerna som någonsin ordnats i Finland. Den kan jämföras med demonstrationerna mot kärnvapen 1983. Demonstrationerna 1983 och 2003 var betydligt större än någon av Vietnam-demonstrationerna på 1960- och 1970-talet.
Också då var demonstrationerna ändå mindre än i andra länder. I Finland är det en liten minoritet som tar ställning till frågor utanför vårt lands gränser. Det är en gammal tradition från 1800-talet, då den finländska eliten i Snellmans anda i syfte att uppnå fördelar för Finland stödde tsaren då denne slog ner det polska upproret 1863. Den så kallade finlandiseringen var/är ett uttryck för samma anda.
Att demonstrationsbenägenheten nu verkar vara mindre än för tio år sedan kan inte bero på att situationen är en annan. Iraks Saddam Hussein är väl minst lika motbjudande som Syriens Bashar al-Assad. Obamas argument är inte starkare än Bush 2003. Och de förväntade följderna är nu minst lika förödande. Att al-Assad skulle ha stått bakom angreppet med kemiska vapen 21.8 har ifrågasatts i samma utsträckning som Saddam Husseins innehav av massförstörelsevapen.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Bristen på anti krigs demonstrationer har säkert att göra med det allmänna tillbaka dragandet från internationell solidarism. År 2003 var ännu anti globaliseringen en mainstream kraft som lockade med människor. Idag är samma krafter betydligt svagare och inte alls lika populära.
Sen kan det kanske också bero på att det inte är en invasion som förbereds utan en ”hämndattack” för gasmassakern. Kanske folk då blir mera toleranta för militärt våld.
Intressant är det dock.
Jag håller inte med om att den mindre demonstrationsbenägenheten inte skulle bero på annordlunda situation. Åtminstone i mitt fall beror min mindre negativa attityd uttryckligen just på viktiga skillnader.
I fallet Bush & Irak var Bush väldigt ivrig att få anfalla, bara han lyckades skaka fram något sväpskäl. Exakt vilka former anfallet skulle ta visste man måhända inte i förväg, men nog var det väl i ett ganska tidigt skede klart att det var en ganska storskalig operation det var frågan om.
Obama har däremot inte verkat så väldigt ivrig att blanda sig i Syrien; hade han varit det hade han säkert trocklat ihop ett (sväp)skäl redan för länge sedan på basen av allt dödande utan kemiska vapen. Vilken omfattning ett amerikanskt anfall på Syrien skulle få (om det blir av alls) har vi ju inte sett ännu, men det har ju mest talats om en småskaligare straffexpedition, snarare än fullskalig invasion.