Helsingin Sanomat har på sistone ägnat sig åt temat ”Politiken har gått sönder” och i en artikel (5.1) framfördes sju olika förslag till hur den kan repareras. Ett av förslagen gick ut på att partierna redan före valen skulle bilda block med gemensamma program, som väljarna skulle välja mellan.
Jag har redan tidigare behandlat ämnet och ansett att ett sådant system skulle stärka väljarnas inflytande.
I kommentarerna har både politiker och journalister avfärdat idén med att det inte passar in i vårt system. Helsingin Sanomats ledarskribent Juha Akkanen menar i en kolumn (8.1) att ett blockval inte passar därför att inget parti i någotdera lägret är ledande parti och därför att De Gröna inte såsom i Sverige klart tillhör det rödgröna blocket.
Men varför behöver något parti på förhand vara ledande parti i ett block? Till exempel Centern och Samlingspartiet kan enas om att det parti som i valet blir störst inom blocket är statsministerparti om blocket vinner valet. Väljarna skulle avgöra också i det fallet. Och vad De Gröna beträffar skulle de tvingas välja block för att kunna utöva inflytande genom att i någotdera blocket delta i uppgörandet av ett regeringsprogram redan före valet.
Finland har genomgått större omvälvningar i den politiska kulturen, senast då presidenten fråntogs all makt i regeringsbildningen.
De hinder som Akkanen nämner är inte oöverstigliga. Ett större hinder är kanske att ideologierna inte längre har samma betydelse som tidigare och att det därför är svårare att bilda block.
Å andra sidan gör ideologiernas (påstådda?) död det lättare att liera sig med nästan vem som helst över de tidigare blockgränserna. Indelningen i två block – borgerliga och socialistiska partier – har inte fungerat på flera decennier. Både Centern och Samlingspartiet kommer ofta bättre överens med Socialdemokraterna än sinsemellan.
Det borde göra det lättare för partierna att bilda tillfälliga block inför val och med tanke på följande regering, utan att de sålunda skapade blocken skulle betecknas som vare sig borgerliga eller socialistiska.
3 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
I tv-serien om Hitlers karisma ser man det karismatiska objektet – på väg ”nach oben” – göra sig lustig över Tysklands 30 partier. I ett av sina många dramatiska tal inför en jublande publik lovar han radera ut dem alla. I ett tal något senare slår han sig för bröstet och skryter med att han tagit död på Tysklands kommunistiska parti – och alla andra partier.
Hitler var inte den enda i dåtidens Europa som utmärkte sig på området. I Finland nöjde man sig med kommunistlagarna för att återställa väljarnas förtroende för politiken.
HS` aktuella krav på en snabb och grundläggande sanering av den finländska politikens koncept kan för all del uppfattas som en ”soppa på en spik” i brist på andra uppslag, men också som ett politiskt stöd för some-gängets djupa fördomar mot den representativa demokratin. HS riktigt understryker uppfattningen om att partierna och politikerna har förlorat sin trovärdighet och legitimitet då det är så många som medvetet låter bli att rösta.
HS förslag om den kvalificerade majoriteten i riksdagen berättar vad det är HS politiska redaktion är ute efter. Visst blir det enklare att spola de sociala bidragen då man slopar den kvalificerade majoriteten. De Grönas stående och ständiga krav på ett begränsat inflytande för de s.k. trepartsförhandlingarna finns givetvis också med på HS saneringslista.
Av HS sju förslag är förslaget om blockpolitiken det minst besvärliga, då vi hos oss redan har en form av blockpolitik på riksplanet. Skillnaden i jämförelse med den svenska blockpolitiken är, att man i Sverige går ut med blockprogrammet och –konceptet för valet, medan man hos oss i praktiken gör det efter valet.
Men den egentliga skillnaden förblir marginell. Den som påstår att våra väljare inte vet var våra partier står politiskt, visar prov på kreativ argumentation. Därtill är det hos oss fullt möjligt att ingå s.k. tekniska valförbund och ingen i hela världen förbjuder dem som ingått ett tekniskt valförbund att gå ut med ett gemensamt politiskt valprogram.
Det är knappast av ideologiska skäl man motsätter sig blockpolitiken hos oss, men nog p.g.a. vårt system med personval. De långa partilistorna gör det betydligt lättar för partierna att besluta om både valprogram, -koncept och kandidater, men en mängd kandidater med stark självkänsla kan ge valmakarna en mängd sömnlösa nätter.
Skillnaden mellan att göra upp blockprogram före och efter valet är nog inte marginell ur väljarnas synvinkel.
Egentligen har vi inte ett rent system med personval. Det är en blandning, där partiernas röstandel i valkretsen är avgörande för mandatfördelningen i valkretsen. Jag skulle föredra ett system med långa listor, bland annat därför att det ändå är partierna som agerar och bär ansvar. Den frågan kommer jag kanske att återkomma till i ett blogginlägg vid tillfälle.
”Både Centern och Samlingspartiet kommer ofta bättre överens med Socialdemokraterna än sinsemellan.”
– Centern kanske står mest till vänster.