Nu får vi säkert snart en debatt om huru fel det är att Finlands statsminister väljs vid ett partis kongress. En sådan debatt fördes för fyra år sedan då Matti Vanhanen (C) gjorde detsamma som Jyrki Katainen (Saml) nu.
Den debatten förs utgående från felaktiga premisser. Statsministern väljs inte vid en partikongress. Partikongressen väljer ordförande och statsministerkandidat. Riksdagen väljer statsminister och utgången är beroende av att de tilltänkta regeringspartierna (sannolikt de nuvarande regeringspartierna) accepterar Samlingspartiets kandidat sedan de kommit fram till att den nuvarande koalitionen kan fortsätta och det största partiet (som fortfarande är Samlingspartiet) såsom tidigare skall inneha statsministerposten. Dessa enkla fakta måste antagligen påpekas också den här gången.
Men i själva saken anser jag att Jyrki Katainens beslut utgör en fanflykt. Det minsta man kan begära är att åtminstone statsministern, kaptenen, sitter kvar till det bittra slutet. Skall man tolka det så att Vanhanen och Katainen skapat en tradition, där statsministern avgår mindre än ett år före följande riksdagsval för att det egna partiet skall kunna gå till val med nya krafter? Före Vanhanen och Katainen har ett statsministerskifte inte skett därför att det ledande partiets ordförande tycker att han suttit tillräckligt länge.
Vanhanen tyckte att sju år var en tillräckligt lång tid, Katainen att tio år är nog. Tidigare satt ordförandena ofta betydligt längre tider, till exempel Johannes Virolainen (C) 16 år. Tolv år var vanligt (Rafael Paasio, Kalevi Sorsa, Paavo Lipponen, Ilkka Suominen). Numera lär partiledarna slitas ut snabbare och om Centerns Juha Sipilä som nästa statsminister (?) följer Vanhanens och Katainens exempel meddelar han inför partikongressen 2018 att han fått nog efter sex år.
Katainens meddelande var stillöst också på det sättet att det skedde vid en show en lördagskväll, åtminstone såg det så ut då jag öppnade Yle Areena klockan 19.30 i går.
En kommentar
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Det grundläggande problemet är EU. I en situation då de verkligt stora politiska besluten fattas i Bryssel, framstår regeringen i Helsingfors i allt högre grad som en gammal god länsstyrelse. Dess huvudsakliga uppgift är att i Finland verkställa de beslut som unionsherrarna i Bryssel fattar.
Det andra problemet är det förestående EU-valet. Det hålls nu och EU-parlamentets mandatperiod är fem år. Om du inte är på tåget då tåget går, står du kvar på perrongen och vinkar.
Det tredje problemet är ovissheten inför EU:s ”partipolitiska” framtid. Det konservativa innehar nu det politiska greppet, men hur är det i framtiden. Den massiva arbetslösheten i Europa har förr ställt till med politiska problem i vår gamla och trötta världsdel. De revanschistiska högerpartiernas framfart i Europas östra delar är inte ägnade att öka den politiska stabiliteten inom EU.
Det fjärde problemet (om de nu nödvändigtvis ska vara fyra), är att statsministeruppdraget här hos oss är ett politiskt uppdrag. Ur förteckningen över våra ”regeringar i kronologisk ordning” plockar jag tunga namn som Fagerholm, Kekkonen och Koivisto. De ledde våra regeringar i flere repriser, men inte sina partier. Andra tunga namn som Virolainen, Paasio, Sorsa, Holkeri och Lipponen stod i spetsen för både regering och parti. Av differenta politiska skäl.
Gubbarna i simhallens bastu i Gårdsbacka är av samma åsikt som Nitovuori: karln är en fanflykting (perkele!). De tunga politiska profilerna är principfasta, men politiken kräver att de lever i tiden. Sådär som svenska kungen. Katainen hinner ännu bli en riktigt tungt politisk profil, men enligt min mening gjorde han sig nog skyldig till en ”ukrainsk dundertabbe” då han framförde sitt meddelande på showscenen i Radisson Blu Plaza Hotel. Någon visste berätta att gamla Fennia numera är en spelhåla.