Jean-Claude Juncker valdes som väntat i dag till EU-kommissionens nya ordförande med de moderatkonservativas (EPP), socialisterna (S&D), liberalernas (ALDE) och de grönas röster. Det har på sina håll tolkats som en seger för demokratin.
Resonemanget bygger på att de europeiska partierna före EU-valet utsåg sina toppkandidater (Spitzenkandidaten) för posten som kommissionens ordförande och att väljarna därmed kunde påverka valet. Juncker var toppkandidat för det parti, EPP, som blev störst.
Det finns mycket att invända mot detta. Medborgarna gavs ingen möjlighet att påverka valet av toppkandidater utom när det gällde de grönas kandidater. EPP fick flest mandat i parlamentet men en större andel av väljarna röstade faktiskt på socialisterna: 24,4 procent mot 23,8 prosent för EPP. Att EPP ändå fick flera mandat berodde på att de var mera framgångsrika i de mindre medlemsländerna, som är överrepresenterade i EU-parlamentet.
I valkampanjen var toppkandidaternas roll mycket undanskymd i de flesta länder, bland dem Finland. Kampanjen bedrevs i olika länder med nationella deviser. Valdeltagandet var lågt.
EU-parlamentet är inget vanligt parlament. Framför allt saknar det initiativrätt. Kommissionen är ingen politisk regering, vars existens baserar sig på politiskt förtroende i parlamentet som i en normal parlamentarisk demokrati. Kommissionens ordförande utser inte sina kommissionärer utan det gör medlemsländernas regeringar. Utan en kvalificerad majoritet i rådet kan kommissionen inte göra någonting. Rådets sammansättning baserar sig på de nationella regeringarnas politiska färg.
De som hyllar valet av Juncker som en demokratisk framgång menar antagligen att det var ett första steg. Följande steg skulle vara en fullt utbyggd parlamentarism. Om systemet med toppkandidater baserade sig på en otydlig formulering i Lissabonfördraget skulle en genuin parlamentarism kräva ett nytt fördrag och det är så gott som omöjligt att få igenom.
Hindret är att en europeisk parlamentarism enligt mångas åsikt skulle vara ytterligare ett steg mot en förbundsstat. För mig är det ingen styggelse, men alltför många anser att demokratin på europeisk nivå kan förverkligas bara via nationella regeringar och ett samarbete mellan dem.
En kommentar
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Bjarne Nitovuori är knappast den enda som misstänker att demokratin inom EU är ett skämt som man inte ens orkar skratta åt, och i sig är det rätt så märkvärdigt att uttryckligen EU (läs Europa eller demokratins vagga) ges en demokratiform som kan uppfattas som den representativa demokratin i högsta byråkratiska och meritokratiska potens.
Ingen inom EU är politiskt ansvarig för någonting. Ifall man frånser att Urpilainen tvingades gå för att hon trivdes alldles för bra tillsammans med herrarna i Bryssel och glömde de fattiga arbetslösa kring Hagnäs torg. Det får man inte göra om man bär på socialdemokraternas partibok.
Ett av EU:s problem är, att unionen blivit något av ett ständigt växande lapptäcke. Den ena uppgiften efter den andra har lagts till de fyra huvudsakliga kring vilka EU skulle utvecklas, och nu sitter man där i Bryssel med en uppenbar brist på demokrati, våldsamma ekonomiska och sociala problem, ett inbördeskrig och söderslagna relationer till Ryssland på nacken.
För medborgarna i Finland är det av största betydelse att våra EU-parlamentariker sätter foten på bromsen i fråga om EU:s utveckling. Jag har för länge sedan anslutit mig till dem som anser att demokratin på europeisk nivå kan förverkligas bara via suveräna nationella regeringar och ett samarbete mellan dem.
Krisen i Ukraina har berättat för oss vanliga medborgare, att vårt lands regering redan överlåtit skötseln av vår utrikespolitik åt de politiskt oansvariga byråkraterna i Bryssel. Våra herrar bara naggade landets suveränitet i kanterna utan att ens ge oss medborgar en klart uttalad möjlighet att säga sitt i saken. Det är obildat att fungera på det jävla viset.