EU:s sanktionspolitik driver vind för våg (tuuliajolla), hävdade utrikesminister Erkki Tuomioja i en intervju i Helsingin Sanomat 9.8. Det finns inte riktigt någon i EU som leder det här, sade han.
Det förvånar mig att ingen såvitt jag sett reagerat på detta uttalande. Det öppnar oroväckande perspektiv. Finland har i förhållandet till Ryssland – och just nu konkret i fråga om sanktionerna – förbundit sig att följa EU:s linje (en linje som man förvisso fått vara med om att utforma), alltså en linje som driver vind för våg. Relationerna till Ryssland hör till vår utrikespolitiks kärnfrågor. Kan man av detta dra slutsatsen att Finlands utrikespolitik för närvarande driver vind för våg?
Situationen har blottat en stor oenighet om utrikespolitikens grundlinje samtidigt som statsminister Alexander Stubb i dag vid samlingspartiets sommarmöte något patetiskt manade till nationell enighet. Framför allt inom Centern, som med största sannolikhet blir regeringsparti efter riksdagsvalet i år, har röster höjts för att Finland kraftigare bör driva sina nationella intressen i sanktionspolitiken (Juha Sipilä) eller helt borde ta avstånd från EU:s sanktioner (Paavo Väyrynen). Också Paula Lehtomäki har uttalat sig i samma anda som partiordföranden Sipilä.
Uttalandena återspeglar en motsättning som hela tiden funnits i fråga om EU-politiken. Tidigare har motsättningen inte klart kommit till ytan därför att Finlands anslutning till EU:s gemensamma politik inte på samma sätt som nu hotar att äventyra vitala nationella intressen.
Om EU:s sanktioner mot Ryssland inte leder till det resultat som unionen eftersträvat, alltså en ändring i Rysslands Ukraina-politik, vad blir följden för Finland? En kris?
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
De som leder EUs politik gentemot Ryssland finns nog. Jag och andra i likhet med mig fruktar att västledarna anser, att stunden har kommit för ett krig mot Ryssland. Eller åtminstone för att skapa en kris, som leder till ett regimskifte i det stora landet. Att enbart försöka analysera lägesutvecklingen ur ett finländskt perspektiv – utifrån Finlands nationella intressen – är numera bara fånigt. Vi lever ju i massförstörelsevapnens och internets och tid. Till exempel Björn Wahlroos har vidare perspektiv, jämför hans sommarprat om Jean-Claude Junckers investeringsprogram för EU. Wahlroos reducerar å andra sidan – helt i ”marxistisk” anda för övrigt – all politik till ekonomi. Inte heller det låter sig längre göras. Frågan om krig eller fred pockar på en mer bestående lösning. Efter ett eventuellt – och som det idag förefaller, troligt – tredje världskrig torde ekonomin inte ges någon ny chans.
Med vänlig hälsning,
Mika
Tack för det, Mika! Givetvis är det fånigt att granska den Ukraina-krisen och sanktionerna mot Ryssland enbart ur finländskt perspektiv. Men då EU agerar kan vi som EU-medborgare tills vidare påverka bara genom Finlands regering, eftersom det enda folkvalda EU-organet, Europaparlamentet, inte har någon talan i utrikespolitiken.
Jag tror inte att sanktionspolitiken leder till det resultat som eftersträvas. Därför antyder jag att det har följder för regeringspolitiken i Finland.
Men för att anlägga ett mera globalt perspektiv tror jag inte heller riktigt på din tes att väst eftersträvar ett krig eller åtminstone ett regimskifte i Ryssland. Jag tror att väst snarare försöker rädda ansiktet efter den prestigeförlust man lidit då man inte lyckats hindra att Ryssland i strid med internationella avtal och internationell rätt erövrat Krim och gör livet surt för Ukraina.