Varför kan man inte beteckna det nuvarande världsläget som ett nytt kallt krig? President Sauli Niinistö säger att vi knackar på portarna till det kalla kriget men att vi ännu inte befinner oss där. Enligt Pär Stenbäck är vi ”ganska långt från kalla kriget”.
Det verkar som om man vore rädd för att väcka björnen om man kallar björnen björn. Det påminner om diskussionen om folkmordet i Darfur för ca tio år sedan, då Sveriges dåvarande socialdemokratiska utrikesminister Laila Freivalds vägrade kalla det folkmord, eftersom det enligt en FN-konvention skulle innebära en förpliktelse att ingripa. Eller då Förenta staterna av samma skäl hade svårt att erkänna folkmordet i Rwanda för tjugo år sedan.
Men vad vore följden av att man kallar nuläget för ett kallt krig? Blir läget värre av det?
Det kalla kriget utkämpades mellan sovjetblocket och väst med USA i spetsen från slutet av 1940-talet till Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet. Men varför kallades det ett kallt krig? Avses därmed bara avsaknaden av krig trots överhängande krigsrisk? Faktiskt utbröt då inget krig i Europa. Efter kalla krigets slut har vi däremot upplevt de jugoslaviska krigen och nu kriget i Ukraina.
Samtidigt som jag fick syn på Niinistös och Stenbäcks uttalanden råkade jag läsa den kontroversiella brittiska historikern Eric Hobsbawms verk ”Age of Extremes. The Short Twentieth Century 1914-1991” (1994). Hans resonemang är alltid intressanta även om jag inte delar alla hans tolkningar och slutsatser. Hobsbawm hävdar till exempel att det under det kalla kriget inte fanns någon reell krigsfara mellan stormaktsblocken.
De två supermakterna hade mer eller mindre i tysthet kommit överens om sina intressesfärer och de undvek att rubba på dem. Nu är situationen i det avseendet mindre klar. Speciellt farligt blir det då en av stormakterna uppenbart strävar att återupprätta ett förlorat imperium trots att de berörda länderna inte är villiga till det.
På samma sätt som man värjer sig för begreppet kallt krig tycker många att man inte skall jämföra den ryske ledaren Vladimir Putin med någon tyrann i det förgångna, till exempel Hitler. Hellre än med Hitler skulle jag dock jämföra Putin med Stalin. Den jämförelsen skulle han och en stor del av ryssarna dessutom inte uppleva som en förolämpning.
3 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
– Håller inte helt med om liknelsen mellan Putin och Stalin (tills vidare i varje fall), Putin har tills vidare inte burat in sitt folk i Gulagarkipelagen vilket kan sägas om Stalin.
Har det gått Nitovuori förbi att Nato alltsedan Sovjets sammanbrott expanderat österut och flera av de forna sovjetsatelliterna numera är Natomedlemmar?
Helt mot löften som väl gavs vid Warszavapaktens upplösnig och som gick ut på att Nato inte skulle expandera!
Nato har ringat in Ryssland och flera av de forna öststaterna har nu kärnvapenmissiler (åtminstone Polen och Rumänien) under Natos kommando.
Med tanke på Natos utvidgning österut och kuppen i Kiev är Putins och ryssarnas oro befogad.
Om Finland går med i Nato bidrar ju landet ytterliggare till denna inringning av Ryssland.
George F. Kennan, USAs förre ambassadör i Moskva, och en av strategerna bakom USA:s Sovjetpolitik efter andra världskriget, är för övrigt synnerligen negativt inställd till den politik USA och väst fört och för närvarande bedriver mot Ryssland.
Han uppfattar den som ett svek mot Ryssland och de sovjetmedborgare som i tiden störtade kommunistregimen.
Hur vore det, Bjarne Nitovuori, att även bekanta dig med Kennans ståndpunkt i frågan, om du inte redan gjort detta?
Citat av Kennan: (om Natos expansion oh senatens ratificering av densamma)
”Jag tror att ryssarna kommer successivt att reagera ganska negativt och det kommer att påverka deras politik. Jag tycker det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen anledning alls för detta. Ingen hotade någon annan. Denna utvidgning skulle få unionens fäder att vända sig i sina gravar. Vi har förbundit oss att skydda en hel rad länder, även om vi har varken resurser eller avsikt att göra detta på något seriöst sätt. [NATO-expansionen] var en lättsinnig åtgärd från en senat som inte har något verkligt intresse”
”Den visar så liten förståelse för rysk historia och sovjetisk historia. Naturligtvis kommer det att bli en dålig reaktion från Ryssland, och sedan kommer [NATO-expansionisterna] att säga att det är vad vi alltid har sagt om hur ryssarna är. Men detta är helt enkelt fel.‘”
Putin har nog låtit bura in folk av politiska skäl men naturligtvis inte på långt när i samma omfattning som Stalin.
Enligt Mary Elis Sarotte i boken ”1989. The Struggle to Create Post-Cold War Europe” (2009) lovade USA:s utrikesminister James Baker under ett besök i Moskva i februari 1990 Gorbatjov att Natos ”jurisdiktion” inte utvidgas österut, om Tyskland enas inom Nato. Enligt sovjetisk uppfattning öppnade detta vägen för en kompromiss om Tyskland. Gorbatjov lyckades dock aldrig få detta bekräftat skriftligt.
En annan sak är att man kan se Natos utvidgning som en process där de nya medlemsländerna utgjorde den aktiva parten. De ansökte själva om medlemskap frivilligt, en del av dem underställde medlemskapet folkomröstning. Ur den synvinkeln var det alltså inte fråga om att Nato med våld ville utvidga sig för att ringa in Ryssland. Och om de nya ländernas medlemskap skulle ha förkastats hade det funnits skäl att tala om en ny Molotov-Ribbentrop-pakt, där stormakterna beslutar om små länders öde över huvuden på dem.
Jag tror inte heller att det framför allt är de som störtade sovjetregimen som är rädda för Nato. Det är nog de som längtar tillbaka till det forna imperiet som är Natofobiska.
Tror inte den erfarne diplomaten Kennan betraktade ett nej från senaten till ratificering av Natoexpansionen som jämförbart med Molotov-Ribbentrop pakten!
Kunde även tolkas som att Polen, Tjeckien, Estland m.fl. öststater har ett delansvar för en provokation mot Ryssland i USA:s/Natos ledband i ett läge då Ryssland inte utgjorde något hot mot vare sig EU eller öststaterna.
Sedan Warszava paktens upplösning har Nato/USA nu krigat upprepade gånger bl.a. i Libyen, knappast vill de f.d. Warszavapaktstaterna så gärna ta emot de flyktingströmmar de nu kanske får lov att ta emot via EU.
Rysslands militära engagemang har varit marginellt i jämförelse med Natos och dess militära budget kanske bara utgör 5-10 procent av Natos.
Finns det för närvarande någon debatt inom EU om Nato och dess nuvarande roll i Europa och vågar man fråga folken i de olika EU länderna (också EU länderna i östra Europa)om dessa i nuläget verkligen vill tillhöra Nato?
USA/Nato borde ha hållit sitt muntliga löfte till Gorbatjov om att inte expandera.
USA:s och Natos svek ligger till grund för den nuvarande upprustningen i Europa och ryssarnas misstro.